Jag hade ingen mamma och pappa. Jag hade överhuvudtaget ingen men jag hade min fina stereo med all underbar musik. Ändå så drevs jag in i den schizofrena psykosen. Jag var 21 år 1986 och slutkörd. Jag var 21 år gammal och jag var ingen och inget, som att en förbannelse vilade över mig och jag skulle straffas men jag fattade inte för vilket brott. Att vara inget och ingen är högst otrevligt. Skräck och fasa surrealism i varje ögonblick. En vaken vandrande extrem mardröm att beskåda som skrämde skiten ur min omgivning. Det fanns inget göra åt mitt katastrofalt urballade tillstånd. Allt hade byggts upp i 10 år efter att min pappa, som också var ett urballat vrak, tog livet av sig natten mot min 11 födelsedag. Vad gör man med sina dagar när man är en psykotisk zombie som inte kan förklara sitt mående och sin situation? Man lallar väl omkring med en skenande ångest förvirrad på något beredskapsjobb med arbetskamrater som är skraja och inte fattar någonting. Naturligtvis så borde jag ha varit inlagd på en psykiatrisk klinik men jag stod inte ut i ett sådant inferno. Jag borde ha tvångsvårdats. Psykiatrin satte dessutom fel diagnos på min sjukdom. Att bara gå omkring med ett kompakt mörker inombords och själen var död som en öken. De riktiga friska människornas reaktioner och förvirrade bemötande var skrämmande och spädde på psykosen. Den konstant akuta krisen och hela samhället som inte bara stannade upp och satte in alla resurser för att få mig ur det helvete som jag befann mig. Jag bosatte mig hos min storasyster och hennes elvaårige son. Naturligtvis så var det inte alls bra för honom att ha mig boende där och inte för min syster heller. Jag hade en lägenhet i ett betonghetto en bit bort men där stod jag inte ut att bo. Allting var så dåligt som det kan bli och allt började med att jag inte fick någon som helst hjälp när min pappa hade begått självmord. Jag lärde mig den destruktiva strategin att stänga av, förtränga och kapsla in. Efter 10 år så kom det fruktansvärda psykotiska sammanbrottet. Att vakna på morgonen till ännu en surrealistisk urballad mardrömsdag, så höll det på i ett år, som kändes som 10 år, tills den goda häxan Annika min vän tog tag i den hopplösa situationen. På 7 veckor med kärlek och sanning knäckte vi psykosen och förbannelsen. Hennes hem var en ytterst alternativ psykiatrisk klinik där jag fick precis den vård och omsorg jag behövde.