Människor är galna och de vet om det. De vet bara inte hur de ska ta sig ur det. Hela livet, jaget, samhället och världen är ett trassel i huvudet som inte går att reda ut. På jobbet måste man se välmående ut så att man kan vara effektiv och hänga med i det omänskliga tempot. Man tvingas att ljuga både för sig själv och för andra. Man är bara en kugge i ett kärlekslöst maskineri. Så kommer den satans förödande sömnlösheten och de obehagliga rösterna. Du måste sakta ned säger de. Din motor har börjat gå sönder. All glädje är borta men man måste ju arbeta för att kunna betala hyran och maten. Man sätter på sig den vuxna ansvarstagande masken. Bara några år kvar till pensionen. Neddragningar på jobbet. De jävla fascistoida cheferna som har pressen på sig från sina chefer. Företaget måste gå med mer vinst. Stressen som har blivit en folksjukdom. Man skulle vilja döda någon. Sömnlösheten. Adrenalinet som pumpar klockan tre på natten och stirrar upp i taket och man konstaterar att man inte har något riktigt liv och det är likadant för ens fru som jobbar inom omsorgen. Den desperata sorgen över att befinna sig i en konstant nödsituation och det är ingen som orkar bry sig för de har nog upp med sin skit.
Sverige befinner sig i ett normaliserat själlöst undantagstillstånd och folk undrar varför det sker så mycket våld. Hur människor beter sig mot varandra, en urspårad surrealistisk mardröm omöjlig att vakna upp ur. Ni tar er tillflykt till den välsignade sommarstugan. Där går det att andas och vara människa. En av dina arbetskamrater tar livet av sig. Sverige mår inte så bra. Vad som fattas är kärlek.
Djävulen har blinda kalla ögon och vet hur han
ska manipulera dig. Du springer på toaletten och kräks. Allting är bara en dröm. Du längtar hem någon helt annanstans, och ringer och sjukskriver dig. Du går aldrig tillbaka till ditt jobb. Vitsippornas leenden värmer din själ.