Jag tog en kvällspromenad, det hade börjat skymma.
Rätt som det var kändes det som jag trampade på något.
Jag böjde mig ner och plockade upp föremålet, det var en brosch.
Jag vände på den, Kristina stod det. Jag lade den i fickan och gick vidare.
Efter ett tag kom jag på, heter inte hon som bor längst bort i det gula huset Kristina, hon med katterna.
Jag vände om och gick tillbaka till det gula huset. Dörren hade portkod, just då kom en man ut och jag smet in.
En tavla på väggen visade namnen på hyresgästerna.
Kristina Johansson fanns på tredje våningen.
Jag tog trapporna, hittade dörren med Kristina Johansson och ringde på.
Efter ett tag öppnades den av en medelårders kvinna, hon tittade undrande på mig.
Jag räckte fram broschen, ”är det möjligen er.” Hon tog den och tittade,”jo visst är det min, var hittade ni den?” ”Den låg på trottoaren jag trampade på den, hoppas den inte gick sönder,” sade jag.
Hon såg först lite tveksam ut men sade efter en liten stund, ”kom in jag skall just dricka kaffe.”
”Det är en brosch som jag ärvt av min mormor hon hette också Kristina, vilken tur att ni hittade den.”
Det var en liten lägenhet, tvårummare tycktes det, det hängde tavlor med landskapsmotiv och porträtt på väggarna, jag skymtade initialerna K J.
”Är det du som målar”sade jag, hon nickade. ”Vi sätter oss i köket.”
På vägen dit skymtade jag vardagsrummet. Det var fyllt med bokhyllor från golv till tak. När vi satt oss ner tittade jag närmare på henne, hon var i fyrtioårsåldern hade rödbrunt hår, färgat antagligen, ljusa blå ögon och en blus med blom- broderingar. Hon var attraktiv på ett speciellt sätt.
Hon tittade grunnande på mig, undrade nog vem jag var. ”Jag bor lite längre ner på gatan sade jag och var bara ute på en kvällspromenad.”
En tigerrandig katt hoppade upp på fönsterbrädan, ”hur många katter har du.” Bara två stycken numera” sade hon och hällde upp kaffe, ”jag har tyvärr inget annat att bjuda på.” Det är OK, sade jag? ”Kan jag fråga vad du sysslar med, förutom målning.” Hon tittade länge på mig som hon inte ville svara men sade till sist, “Jag skriver,” ”vad då undrade jag,” ”allt möjligt,” svarade hon och såg frågande på mig och jag kände mig tvungen att berätta vad jag gjorde. ”Jag berättade att jag var journalist och recenserade b.la. litteratur och teater som frilans.”
Vi började pratade om litteratur teater och hade det mycket trevligt. Hon var mycket beläst, tiden gick fort. ”Jag måste nog gå nu sade jag, det börjat bli sent, ”får jag kika på ditt bibliotek?” Hon ställde sig först tveksam men hade svårt att säga nej.
Jag gick in i hennes vardagsrum, som var fyllt av böcker från golv till tak. Det låg även böcker i travar på golvet. Jag kollade lite på bokhyllorna, ”det sägs visa mig din bokhylla och jag vet vem vem du är,” sade jag till henne.
”Har du läst alla delarna” frågade jag när jag såg att hon hade alla sju delar av ”På spaning efter den tid som flytt”.
På en hylla stod det minst tio exemplar av samma bok. ”Hur mår du” av Kristina Mörk, ”den har jag recenserat” sade jag” ” kommer i håg den mycket väl även om den kunde ha kortats av, sexhundra sidor är väl mycket.” Jag gav den bra recensioner minns jag.
Att Kristina Mörk var en pseudonym visste jag. Kunde det vara hon?
jag kom i håg att boken delvis handlade om en medelårs kvinna med två katter.
Hon tittade på mig och förstod att jag började ana.
Skulle jag berätta för henne eller låta bli, men jag ville ju veta om jag gissat rätt.
Det var som hon läst mina tankar och förekom mig, det är jag sade hon. Hon var förstås rädd att jag som journalist skulle vilja skriva om mina misstankar. På kultursidorna spekulerades det ständigt vem Kristina Mörk var.
Jag vände mig mot henne och tittade henne djupt i ögonen. ”Jag lovar på heder och samvete att jag inte skall säga något,” sade jag.
Det var början på en livslång vänskap.