Fan det slog mig idag att tiden verkligen är en bristvara. Eller i varje fall den goda tiden. Vi har gott om tid att klaga, och vi svenskar är experter på detta, klaga på vädret hur det nu än ser ut, klaga på våra värdsliga problem som att våra pengar tar slut, lunchen är äcklig, våra kompisar bara snackar skit, läraren är korkad, vi har så mycket att göra i skolan att vi antagligen bara faller ihop och dör i någon sorts mystiks naturvetar-sjuka. Men den goda tiden, den tid som vi faktiskt njuter av, kan glädjas åt, minnas med ett stort leende på läpparna, och önska att den aldrig tog slut, den är bristvara. Och extremt dyrbar.

Det är nu tre år sedan man började på gymnasiet, som den lilla tarm man var, tvungen att böja sig för de äldre, hålla alla regler och klädkoder, var livrädd för de största tredjeringarna och spänd och orolig inför den utmaning som det var att faktiskt börja naturvetenskaplig linje.  Det sjuka är att trots att jag som allra mest minns att jag jag klagat som allra mest på hur jobbigt det är och har varit, så kommer jag att lämna dessa tre år bakom mig med sorg och nostalgi. Det känns ju faktiskt som igår vi alla åkte på klassresa till grekland, som i förrgår vi hade vårt första nationella matteprov (i övermorgon har vi vår femte mattekurs sluttenta / nationellt prov) som förra veckan jag träffade de vänner som jag under dessa tre år lärt känna riktigt bra. Ja det var ju alldeles nyss som jag bara kunde se tre låååånga år framöver av tungt plugg.

Nu är det slut. Om två veckor exakt tar vi studenten. Att det har gått so fort är obegripligt för de flesta av oss, och man ångrar att man inte hunnit mer än vad man gjort, de där VG betygen man skulle haft MVG i, de vänner man inte bjöd in på sin 18-års fest för man inte hade plats, de resor man skippade pga av tidsbrist, ja allt det där vi kallar god tid. Och det värsta är att det för bara ett halvår sedan kändes som en evighet tills vi skulle ta studenten. Nu står vi här, nyfikna på vad livet komer erbjuda oss,  sorgsna för de vänner vi kommer vara tvungna att skiljas ifrån, glada för nya vänner att få, men främst av allt, denna värkande känsla i magen, är det glädje, sorg eller saknad? Vad saknar jag i så fall? Tre år. Smakar på orden. TRE ÅR. Vad kan man göra på tre år? Slappa, ta ströjobb. Plugga stenhårt. Plugga men njuta av livet. Resa.

Vad har jag gjort under dessa tre år?

Nu när det närmar sig sitt slut får man faktistk lite ångerkänslor, man kanske skulle ta och gå om ett år bara för att fixa till de sista betygen? Mend et vore ju inte samma sak, när vännerna inte är kvar. Vad blir det av dem, vad blir det av mig?

En sak är säker. JAg ska ta vara på den goda tiden, den tråkiga tiden har vi så mycket av. JAg ska sälja mi tråkiga, klagofyllda jag är så trött på allt tid, och öpa mig god-tid. Jag ska fan ta och göra det nu direkt. Innan jag dör. Som min kompis pappa som istället för att gå i pension dör i cancer. Fyfan.

Nej nu ska jag sova. Fan att sova är ju verkligen en god tid. Bekymmerslös.

Godnatt.