justaskme

36 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Februari 2011

« Tillbaka till dagböcker

Han kysste alltid min panna minst fem gånger när vi sågs, hade handen löst kring min midja, öppnade dörrar, lät mig provsmaka på långa latteskedar när han lagade mat, satte två fingrar för min mun under timmeslånga konversationer, såg på mig i tystna

Onsdag den 16 Februari 2011

Onsdag och en halv vecka

Jag vet inte alls vad jag vill,
vet inte hur jag hamnade i den här situationen.

Och ja, jag saknar ditt hår och ditt skratt.
Saknar dina händer och hur enkelt allting var.

Vet att jag inte var rätt för dig,
men det var hemskt fint så länge det fungerade.
Tyckte om att vara med någon där allt inte var så komplicerat.
Vet inte vad som hände.

Allt är bara stress och difust just nu.

Jag vågar inte säga att jag saknar dig.
Det vore helt fel.

Mitt hjärta tillhör ändå någon annan,
såklart.
Ändå, du var precis vad jag behövde just nu.
Ett avbrott från de komplicerade människorna som annars är min verklighet.

Tänkte inte lika mycket när jag var med dig och det var okej att kolla på b-filmer.

Puss

För att jag behövde berätta, en början

Tisdag den 15 Februari 2011

Någon som jag inte visste namnet på för ungefär tre veckor sedan

Jag träffade en pojke på en nattklubb för några veckor sedan.
Ramlade in i honom,
bokstavligen.

Det kan ju lätt bli så efter allt för många glas vin.
Vi stod nära varandra i timmar och pratade om något som jag inte riktigt minns.
Han andades i mitt hår och jag tror att hans andetag fastnade där.
Jag ville helst av allt kyssa honom,
men det gick inte alls för på andra sidan baren stod mitt ex och det passade sig helt enkelt inte.

Jag gör inte sådant som inte passar sig,
inte ens efter flera glas vin.

Två dagar efter,
det var en söndag.
Första dagen på evigheter som det kändes som det fanns en chans att mörkret skulle ge vika.
Satt vi på ett café vid en kullerstensgata och drack mer kaffe än vad som egentligen var hälsosamt.

Pratade om framtider och hur svårt det var att veta vart man var på väg.
Att vara fast i någon slags ambivalens.

Han hade blont hår,
precis så långt att det gick att sätta upp.
Ögon som var mörkt blåa,
markerade kindben och skrattgropar.
Någon slags definition av vackert.

Vi gick en promenad utan något egentligt mål men hamnade hemma hos honom.
Kysstes i en lägenhet på söder,
i en soffa och hans händer höll om min midja.
Jag hade nog kunnat stanna där för alltid,
just då var han svaret på min tidigare ambivalens och allt annat upphörde betyda något.

2011

februari (2)