Jo, jag grät mycket i Israel. Det var som om alla spärrar försvann. Jag kunde sitt på en bänk ute, i entren, och gråta okontrollerat i timmar. Känddes det som. Ingen störde mig. Ingen sa något.

Alla visste vem jag var.

Vakten som stod där, hade blivit ditposterad för min och pojkens skull. En biffig karl, med ett enormt vapen på ryggen. Hjälp. Jag vet inte ens vad sådana maskiner heter. Men han såg väldigt respektingivande ut. Inga fler journalister vågade sig in längre. Det var efter ett sådant intrång och jakt efter mig och pojken som, sjukhusledningen satte in en vakt.

Vid ett tilfälle satt jag i ett väntrum, med pojken på en brits vid sidan om mig, och väntade på undersökning. Där satt andra mammor och pappor. Kvinnorna var traditionellt muslimskt klädda. Alla såg bekymrade ut, men säkra på sin plats, sin position i detta lilla samhället som väntrummet speglade. Förrutom jag. En marsmänniska. Helt främmande. Förstod inte koderna, vad som förväntades av mig. Ingenting. Pojens blick. Hans lilla hand som sträcker sig mot min. Och orden som följer. Gråt inte, allt blir bra....

Purimhögtiden - Israel största högtid - firades under dessa dagar. Det är en tacksägelse högtid för att en drottning räddade israelerna från dess fiender,  i gammaltestmentlig tid. Högtiden firas med karnevaler, gåvor och mycket godis. Till och med de mest religiösa ledarna släpper loss under högtiden.

Pojken fick dagligen besök av utklädda ungdomar som besökte sjukhuset med gåvor. Det kom karnevalståg, trollkarlar och en massa andra trevliga besök. 

Som tur fick pojken sitta upp, den dagen som vi blev hämtade till aulan av karnevalståget.

Där skulle någon politiker tala, ett lokalt band spela. Det var dans och ståhej. Kaniner clowner och hundar, körde runt med barnen i rullstol och dansade till musiken.

Och jag grät. Storgrät. Bölade som aldrig förr. Hela kroppen skakade på mig. Allt rämnade, när den första låten som dånade ur högtalarna var Europes *the final coundown"

Det var tisdag morgon, som vi annlände till Tel Aviv. Tredje dagen var Petri, tvungen att åka hem och ta hand om de andra barnen. Det blev ett sorgfyllt avsked.

Hur skulle jag kunna orka vara alldeles ensam i detta så fullkomligt annorlunda land? Men det gick, på grund av alla fina människor som kom på besök, som tröstade som pratade.

Det var en taxichaufför med familj, han hade bevittnat händelsen och kom på flera besök; det var pojkens pappas vän som också kom på besök.

På lördagskvällen satt jag just och väntade på denne vän. Han heter Ben och var som jag tyckte, en sympatisk människa. Vad jag inte förstod då, var att han hade mörkat en del väldigt viktiga saker!

Men det tar jag upp vid ett annat tillfälle.  Medan jag väntade på Ben kom personalen in på rummet och sa att vi har besök från ambassaden. Okej svarade jag. Skoj, alltid trevligt med sälskap!  Men varför kommer Ambassadpersonalen vid den här tidpunkten? Det var ju knappast kontorstid, på en lördag kväll och den mest akuta biten var ju redan avklarad! Och Purim högtiden var igång. Så varför var dem här????

Jag anade redan då att allt inte var som det skulle. Familjen som kom, fick mig att undra också.

Mannen var som tagen ur en action film. Faktum är att han påminde starkt om Arnold Schwarzenegger! Han var väldigt storväxt och lång. Ansiktet var hårt som granit. Inget leende nådde upp till ögonen.

Hans fru var som tagen ur någon amerikansk såpa. Uppsminkad och blonderat upptuperat hår, direkt tagen ur Mina värsta år. Med perfekt långa naglar.

Barnen en tonårsgrabb, som kunde lite svenska och en liten tös i min pojkes ålder. Den perfekta lilla familjen. Men knappast folk från ambassaden?

Han började konversationen med att presentera sig och säga att han inte var från ambassaden, men att han hade kontakter högre upp och därför hittade dem oss.

Jag tittade frågande på dessa människor som gjort intrång under falsk flagg in i sjukhusrummet. Jag frågade, varför dem hade kommit och fick svaret att eftersom tonårspojken kunde svenska så ville dem naturligtvis se pojken och se vad dem kunde ställa upp med.

Okej? tänkte jag... Dem hade vuxenpraliner med sig till pojken. (?) Hur man nu kan ta med sig sånt till en sju årig pojke? Jag blev så orolig av deras närvaro så jag sa att vi går till entrén, för att röka.

Jag frågade kvinnan om hon kunde hjälpa mig att få över pojken in i rullstolen. Hon visste knappt hur man lyfter ett barn. (? )När vi kom ner,  Så satte vi oss.

Jag gav flickan lite pengar och sa till henne att ta med sig pojken till drickaautomaten. 

Jag ville ha bort barnen ifall pratstunden, skulle bli mindre trevlig. Kvinnan började direkt efter det förhöra mig om det som hänt! Om varför detta hade hänt? Vad jag visste om pappans status?

Mannen hade gått iväg för att parkera bilen. Och där satt jag ensam med kvinnan och hennes långa naglar och skulle svara på alla hennes frågor. Och jag lovar dig. Polisen hade inte gjort det bättre.

Eftersom jag vid det tillfället inte visste något om någonting, inte mer än det som tidningarna skrev om, så kunde jag inte svara heller. Hon såg besviken ut och strax därefter kom Arnoldkopian och hämtade sin familj, med bilen. Ja, han kom ut och cirkulerade en stund vid oss, men när han upptäckte att jag inte hade några svar på kvinnans frågor och hellre ville prata om vardagligheter - om livet i Israel - då sa han till sin familj att han hade bråttom.

När dem åkt så gick hjärnan hos mig på högtryck. Vilka var dem? Varför kom dem? Vad hade dem för intresse av mig och pojken? Jag brukade vilja ha visitkort av alla jag träffade, för att ha kontakt i framtiden! Jag fick ett sådan kort av mannen, som jag la på bordet. Problemet var att jag aldrig återsåg det kortet mer. Vem tog det? Kunde kvinnan ha smugit in kortet i fickan medan hon hjälpte mig att föra över pojken till rullstolen? Jag vet inte. Inga andra kort försvann för mig! Jag frågade personalen ute i receptionen om besöket och dem var förvånade och sa att dem inte visste att det inte var ambassad personal.

Jag släppte detta - tills jag kom tillbaka till Sverige och fick mer obehaglig information. Om man säger så, jag är helt övertygad om att det är den Israeliska säkerhetstjänsten som skickat det här paret på mig. Att dem kom med barn som "en familj? var ett alibi för att få komma in till mig. Varför hade dem annars ljugit för sjukhuspersonalen om dem hade ärliga avsikter?

Det finns en sak jag inte kan släppa!

Hur kunde en man ta sitt liv och göra sig skyldig till ett mordförsök på ett av världens mest bevakade flygplatser?

Hur kunde vakterna släppa honom efter första förhöret, när han ansågs som ej tillförlitlig?

Varför bokade flygplatsmyndigheterna, inte bara en, utan upp till tre nya biljetter åt honom och pojken - efter varje gång han missade planet?

Varför tog dem inte honom i förvar, efter första missen?

Hur kunde han snurra runt obehindrat i nästan tolv timmar på flygplatsen?

Hur kunde denna man, efter incheckningen ta sig tillbaka till flygplatsentrén utan visum?

Om någon av säkerhetsfolket på flygplatsen - och dem är många - hade tagit honom i förvar och hjälpt honom på planet så hade inte detta hemska hänt.

Men det skedde inte - VARFÖR?

Myndigheterna bokade om - ej ombokningsbara hembiljetter - för att han inte var välkommen mer i Israel. Han ansågs redan i incheckningen som mer än lovligt snurrig. Han hade inte ens sitt bagage med sig - och inga pengar. Men dock sina flygbiljetter!

Han förhördes i en timme, och släpptes sedan.

Enligt vittnen - vännen han besökte i Israel - så grät han på väg ut från förhöret. Sedan släpptes han och kunde spatsera runt från femton tiden till 02,45 då han slängde ner pojken och dök ner själv mot en säker död, mot järnvägsspåret nedanför.

Enligt ett annat vittne kom tåget just när pojken landade.

För att komma tillbaka till flygplatsentrén, måste man ha inresevisum. Dem som gått igenom incheckningen kan omöjligt komma tillbaka. Det finns vakter var tjugonde meter. Och dessa vakter litar inte på någon.

Jag vet jag har själv varit där. På väg ut från flygplanet, i gången mellan själva byggnaden och flygplanet - redan där stod det vakter. Inga trevliga individer utan burdusa män, med ett ordentligt vapenarsenal på ryggen.

Dem tog tag i Petri, och frågade honom vad han hade för avsikter att besöka Israel. Petri stod där helt nollad, för det första var vi trötta, och fortfarande i chocktillstånd. Jag ställde mig jämte, för att vänta, då ifrågasatte vakterna varför jag stod där.

Då svarade jag lite tyket - jag var grymt irriterad - att det hände visst någonting på just den här flygplatsen för ett dygn sedan! Det var något om en man som slängde ner sin pojke och tog sitt liv, eller hur? Jag är pojkens mamma, och den här mannen ni har framför er, är min make. Så släpp förbi oss nu.

Vakterna tittade på oss med en helt ny attityd. Dem lämnade tillbaka inresepapperna och passen och lät oss gå vidare, samtidigt som dem beklagade och nästan bugade. Vi hann inte så långt förrän nästa kontroll var aktuell. Jag lovar, det var kontroller hela vägen ut. Trots att ambassadens personal, tolkar, och ett par poliser stod och väntade på oss en trappa ner. Hela vår delegation blev kontrollerad.

Detta ger mig en indikation att flygplatsen i Tel Aviv är ett av världens mest bevakade flygplatser. Och det är i och för sig inte konstigt. Israel med sin politiska och religiösa situation är en måltavla för allehanda terrorister och knäppgökar.

Under resan tillbaka till Sverige blev vi också kontrollerade, vart tjugonde meter. Bara att få komma in på flygplatsen, från ambulanstransporten var svårt. Jag vet inte riktigt vad dem sysslade med. Men ambulansföraren gick in på flygplatsen och kom tillbaka. Vi fick åka till ett annat ställe. Sen gick vår SOS sköterska iväg och snackade.

Det tog nästan en timme innan Lufthansachefen kom ut till ambulansen och hjälpte oss in. Trots att jag hade pojken i rullstol, en SOS sköterska och en lufthansachef vid min sida så kontrollerades vi.

Lufthansa chefen lotsade oss, lite baksides, genom hissar som endast används av personal för att komma till rätt ställe. Men ändå - vakterna var på oss överallt. Och jag frågade Lufthansachefen, om inte vakterna litar på varandra. Dem ser ju varandra.

Nä, svarade han, här litar ingen på någon.Vi kom fram till McDonalds, och köpte lite mat åt pojken, men Lufthansachefen ville ha oss vidare, han skulle på andra ärenden och ville ha oss förbi alla vakter.

Tror du pojken fick ha kvar sin dricka. Nej! Men det har jag hört tidigare, att inte ens bebisar får ha vällingflaskor på flygplanen och reglerna är samma överallt i världen. Jag säger inte att jag blev otrevligt bemött, nej, tvärtom. Folk visade mycket empati, och kärlek, när dem såg vilka vi var.

Lufthansachefen återvände till och med, när vi skulle upp på planet. Och han bar personligen in pojken och kysste honom i pannan, samtidigt som han bad en välsignelse över honom. Detta hände faktiskt många gånger under de tio dagar jag var i Israel.

----------------------------------------------

Nästa del kommer jag att berätta om ett mindre trevligt besök vi fick på sjukhuset. Ett besök som fortfarande ger mig kalla kårar. Ett besök som ger tyngd åt mina teorier att det inte bara var en dåres missgärning det som hände.....

Pojken somnade ganska omgående efter nattmedicinen. Klockan var ju faktiskt närmare elva på kvällen när samtalet var över...

Natten som följde fick vi inte sova tillsammans. Det var total kulturkrock!!!!

SOS International hade bokat ett hotell åt oss båda, i Tel Aviv, som vi bokade om till sjukhus hotellet, för att vara så nära pojken som möjligt. Men när det var dags att lämna sjukhuset så blev det stopp. Jag fick inte lämna pojken - vilket var en enorm lättnad för mig, men Petri fick inte vara kvar hos oss!

När Petri gick iväg till hotellet, så kröp jag ihop i fåtöljen. Drog jackan närmare min kropp. AC:en var smärtsamt ljudlig och kylig. Jag huttrade och försökte få någon minuts microsömn, medan jag lyssnade till pojkens andetag. Helt plötsligt rusar personal in på rond.. Och dem pekar på mig, ser arga ut och behandlar mig som jag vore något katten dragit in...

När en engelsktalande ass. kommer in så får jag reda på att jag skulle naturligtvis ha hämtat lakan etc. och gjort i ordning för natten. Men det var ju ingen som informerat mig -jag visste inte ens att man skulle SJÄLV gå till förråden och förskansa sig...

På förmiddagen så kallade jag på Social Workern Wendy och tvingade fram ett möte mellan mig, henne och avd. föreståndaren. Och jag berättade hur det går till i Sverige och att det varken beror på lathet, respektlöshet eller dumhet att jag inte känner till deras sjukhuskultur. I Sverige hade anhöriga blivit idiotförklarade om dem sprungit på förråden - eller polisanmälda...

Anhöriga i Sverige är ett moraliskt stöd och sällskap för dem sjuka, inte vårdare.. I Israel är det de facto tvärtom. All vård som inte har med medicin att göra skall anhöriga sköta. Vi inte bara får, utan skall gå och hämta saker på förråden, byta förband, tvätta och komma ihåg medicineringen... Jag annamade detta mycket snabbt och för mig var det en lisa att få sköta om pojken - att få vara delaktig. Tänk om det vore så i Sverige..

Avdelningschefen och hennes personal hade fortsättningsvis mycket trevligare inställning till mig, denna svenska konstiga figur. Jag sprang där i mina svarta kläder, och klackar. Med tatueringar, fullt synliga och gråten ständigt i halsen... (Min dotter hade packat resväskan, och i brådskan eller chocktillståndet packade hon ner mina nattklubbskläder). Hm..

Jag fick gå runt i mina jeans och linne i tio dagar. Men dem började prata med mig - på sin knackliga engelska. Jag fick värme empati och kärlek. Israeler - lärde jag mig - är ett folk som skriker gapar och gestikulerar! Det kan kännas som ett mycket otrevligt bemötande när man inte är van att anställda på sjukhus är tykna, gör miner och är oförskämda. Men när man väl hittat till varandra - så ger dem allt. Och jag menar allt. Det blev tillslut en trygghet med det hebreiska ständiga babblandet överallt - det blev som musik - något jag kände igen från väldigt länge sedan och som hade med trygghet att göra. Kanske inte språket, men språkmelodin... I vissa stunder trodde jag att dem talade polska. Men jiddisch är kanske besläktat med polska... (Jag är från Polen.)

Pojken fick ligga ner i fyra dagar. Inte resa sig upp, inte leka.. bara stirra upp i taket. Läkarna var väldigt rädda för hans spruckna mjälte och benet som var brutet vid knäet i tillväxt zonen. Och det måste jag säga, att mer kompetenta läkare har jag sällan träffat. Kan bero på att dem syr ihop och lagar sprängda människor ständigt och jämt. Många av mina fördomar dog.

ALLA var välkomna till sjukhuset. Araber, asiater, ryssar, somalier. Jag vet inte varifrån alla nationaliteter kom, men fick höra att sjukhuset nekar aldrig någon vård. Det är ett världskänt specialistsjukhus. Och jag fick mycket respekt för deras kunnande och generositet... Trots att jag var väldigt förundrad över bristen på städning och inflygande fåglar, och insekter som käkade upp delar av mina boots... Men det är något jag ler åt idag. Det viktiga är att dem lyckades lappa ihop min pojke och alla andra som söker specialistvården på detta sjukhus, som alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Sjukhuset lät oss vara där i tio dagar, för att vara på den absolut säkra sidan angående pojkens hälsa!

Idag kan jag le, och minnas sjukhusvistelse med värme. Jag fick uppleva en helt annan kultur, det är som pojken sa, det här är det uppochnedvända landet... Allt är tvärtom... Men empati var det ingen brist på - inte heller tykenheterna.. Jag skrattar!!! Om en svensk vårdpersonal hade betett sig på det viset hade det blivit tal om avsked direkt....

...... Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där. Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle komma till Himlen.

Blodet isas i mina ådror. Jag lägger händerna på pojken. Är rädd att jag skall fastna i någon av sladdarna och något hemskt skall hända... Försiktigt smeker jag pojken och frågar, sa han verkligen sa - Ja, pappa sa att jag skulle få komma till himlen..

Svimfärdig och yr av trötthet och hunger satte jag mig ner. Pojken har åter fallit i dvala. Det börjar bli morgon på intensiven och personalen babblar på sitt språk. Vi får ligga nedanför pojken, på en gammal madrass och en gammal filt över oss. Finns ingen chans att jag somnar. Tankarna mal i huvudet och jag är intensivt medveten om att HAN KAN INTE HA GJORT DET!!!

Min hjärna vill inte ta emot det, att han är död, att han försökt döda vår son, vår älskade son. Sonen som bodde hos honom på landet. En timmes resa från oss. Hur kunde han göra så mot oss????

Några timmar senare sitter jag med en Social Worker och en polis. Det är förhör. Jag får lämna en redogörelse för vad jag vet, vem fadern var och om jag kunnat ana något dylikt....

Nej, vem fan anar att en pappa skall försöka ta ihjäl sin son under semesterresan???

Direkt efter förhöret körs vi till bårhuset för identifiering.......... Ja, det var han.... Inte mycket mer att säga än att en del av mitt hjärta gick sönder. Den delen som fortfarande hade tilltro till mänskligheten, den delen som litade och på sin exman. Den delen som la sitt älskade barn under hans ansvar... Det gick sönder. Naturligtvis sörjer jag människan, samtidigt som jag fortfarande bara vill skrika rakt ut...

att jag HATAR DIG!!! JAG HATAR DET DU GJORDE MOT POJKEN, DIN FAMILJ, MIG OCH MIN FAMILJ!!!! JAG HATAR ATT LEVA I KONSEKVENSERNA AV DIN FÖRVIRRADE HJÄRNAS OHYGGLIGA DJUPDYKNING!!!!

Vi blir lovade en svensktalande psykolog till pojken. Han behöver professionell hjälp omedelbart! Och på kvällen kommer en underbar judisk man, dr. Erel Sharit, som är en framstående jungiansk psykoanalytiker, som även föreläser i Sverige. Han har bott och arbetat flera år i Sverige och har numera en egen klinik i Israel!

Dr. Sharit kom till oss, med en sådan värme och ödmjukhet som jag sällan sett hos yrkesmänniskor. Han lyssnade på oss, han lyssnade på pojken och han la sina händer runt mig och pojken när jag skulle meddela pojken att hans älskade pappa är död. Det var hemskt.

Jag ville smita, skrika, tjura, försvinna - bara jag slapp säga till den lille försvarslöse pojken som redan lidit tillräckligt - att hans pappa är död. Borta! Den store, bufflige, glade pappan! Han är borta! Finns inte! Finito!

Och psykiatern fanns där med mig och pojken. Han höll sin ena hand på pojkens huvud och den andra på mig. Och han lotsade oss varligt genom detta... Petri stod i fotändan av sjukhussängen! När pojken får höra att pappa är död, sänker han blicken.. men bara ett ögonblick... och sen tittar han upp med en klar och ren blick på Petri... och frågade... då blir du min pappa nu??? Då brast det för både mig, Petri och psykoanalytikern.....

forts. kommer...

En vintermorgon i februari 2007, knackade det på vår dörr.. Jag hörde inte första lite blyga knackningen... men hundarna hörde, lyfte på öronen och huvudena... Petri sköt upp som ett skott ur sängen, drog på sig jeansen och dök ner för trapporna.

I dörren stod två uniformerade poliser. Jag var fortfarande lyckligt ovetande i sängen - även om oron hade börjat gnaga... Polisen uppgav mina fullständiga förnamn och Petri stod där som en nolla, näää, en sådan bor inte här.. Polisen gav sig inte utan fortsatte med efternamnet.. Jo, ja visst.. hon e fortfarande där uppe... Han vrålade upp till mig.. Anna det är Polisen, dem söker efter dig..

Skräcken tog tag i mig.. neeeej, inte det också... Det har väl inte hänt något...

Polisen börjar igen med sitt fullständiga namn uppradande.. först förstod inte jag heller.. någon Peder har jag inte varit gift med.. men joo... han hette ju så.. i första namn... hm.. Vad har hänt.. Polisen ber mig att sätta mig ner.. Jag går som i dimma in i köket, sätter mig ner... ångesten är så stark så jag ser i dimma.. alla normala reaktioner hade försvunnit..

Jo, Anna......

... jag minns inte vad som sades, i vilken ordning... det är nästan total mörker under hela förmiddagen... har vissa minnesbilder.. bla att telefonen ringde och Ambassadchefen i Israel, Tel Aviv vädjade till mig att jag skulle komma.. släppa allt och komma... Men nej.. jag måste ju jobba.. Hon skärpte tonen och sa att jag måste ta första planet till Tel Aviv. Allt annat är sekundärt... Polisen fick också ett arbete med mig.. att få mig att förstå.. men jag tror inte ens Polisen förstod .. Dem hade mycket knapphändig information. Dem sa till oss att inte läsa tidningen på nätet.... Vad tror ni vi gjorde så fort Polisen lämnat oss...

Hur det nu var så kom vi till flygplatsen under dagen.. och satte oss på Planet...

Kl. 02,45 lokal tid landade vi i Tel Aviv. Precis ett dygn efter tragedin. Ett dygn efter min exmans monstruösa handling och självmord. Som tur fick Petri följa med. SOS International var enastående i sin information, försäkringsletande och service. All tack till dem..

När vi kom fram till sjukhuset någon timma efter landningen så sover fortfarande min lille prins, min sjuårige son. Hans lilla huvud är svart av skrapsår, blånader och kanske solbränna.. Han såg utmärglad ut... Så liten.. så oskyddad i ett främmande land.. ensam... Efter några timmar vaknar han och tittar förvånat på mig och Petri. Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där.

 Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle dö..