Jag har semester och kan ägna mycket tid åt skrivandet och målandet. Det är ett privilegium. För mig är rutiner viktiga både när det gäller att skriva och att måla. Det finns ju dagar jag inte åstadkommer så mycket, men jag lever i rutinen och på något sätt leder  det vidare i skapandes processer.

Varje ledig dag kan jag börja med att läsa.  Det blir en slags morgonbön, först Krister Gustavssons "Vindbro". Han skriver om sitt skrivande och andras skrivande. Jag försöker vila i hans texter, för jag märker att det ger något mer. Så läser jag alltid någonting av Katarina Frostenson. Just nu är det "Tal och Regn".  Lyrik har den egenskapen att man behöver läsa samma text många gånger. Riktigt god lyrik ger då mer och mer, jag förstår andra saker för varje läsning. Katarina Frostenson har varit min följeslagare i många år nu. Fortfarande blir hennes dikter nya vid varje omläsning. Det är slitstarkt det! Efter KF någon annan poet. Idag blev det Fredrik Nyberg " Det blir inte rättvist bara för att båda blundar". Den poeten blir det i morgon också. Jag sugs in i hans språk.

Kaffepaus

Jag skriver. Allt är inte läsbart. Med reservoarpenna för glidets skull. Jag är bara så glad att jag skriver. Igen. Det blir vad det blir. Haiku är ett sätt att fokusera för mig. Annat kommer om det kommer.

Lunch 

Måla. Så länge jag orkar. 

Idag invigs Stockholm Pride. Jag hade önskat att jag var där med tanke på hur situationen ser ut för HBT-personer i andra delar av världen. Ryssland inte minst. Läste en artikel skriven av Rickard Söderberg.  Gick in på youtube och hittade en hel mängd material som med all tydlighet visade upp situationen i Ryssland. Kunde inte annat än skriva en text kring detta. Är inte helt nöjd med den men la ut den i alla fall.

Regn och grått utomhus. En perfekt dag för arbete i ateljén för övrigt. Och jag tycker som Rickard: Hissa regnbågsflaggan på svenska ambassader idag!

Idag var det 30,5 grader på morgonen. Det gör mig ganska långsam. I tanke och i handling. Orden sinar. Det som fungerar en liten stund i taget är att sitta med broderiet på Rättviksdräkten. Tills  ögonen protesterar alltför ihärdigt. När jag var ung kunde jag sitta mycket länge utan att det ens var svårt. Nu får jag verkligen anstränga mig med varje stygn. Trots glasögon. Inser att ska jag pyssla med sådana här saker måste jag nog skaffa en förstoringslampa. Är jag där nu?

Idag har det varit mycket varmt  här i Rättvik. 35 grader i solen. Just ingen vind. Så min hjärna förmår inte . Jag kan inte få ihop det. Så istället har jag broderat.

Idag bestämde jag mig för att ta tag i det. Klippa bort pionens flödande blommor som nu blivit brunaktiga och släpper taget. Det är sorgligt på riktigt. Den här  delen av sommaren är definitivt över.  Jag slås av hur vackra de ser ut där de ligger i trädgårdshinken. Kan inte förmå mig att lägga dem på komposten. Än.

Idag tar jag ledigt från skrivandet. Trots flera möjliga haiku. T.ex. Trastungen som flög in i köksfönstret i morse. Men klarade sig. Idag har varit upplevelsedag. Nusnäs . Skattungbyn. Flera möjliga haiku o andra dikter. Men jag avhåller mig. Vill bara vara.

jag hade just gått ut målarskolan och befann mig på N Mallorca. Ett träd som jag aldrig sett tidigare växte på den här platsen. Det hängde långa bruna frukter i träden, det såg ut som stora ärtskidor. Jag frågade efter trädets namn och fick höra att det hette brödfruktsträd. Jag fick med mig några sådana bruna torkade frukter hem i bagaget. det gick några år, frukterna blev allt hårdare och brunare. Jag målade ett stilleben med dessa underliga former i grissaille-teknik. Jag har fortfarande den lilla målningen kvar. Idag kom det en text ur denna målning!

Att stå där i språket. Koncentrera. Skala bort allt onödigt och ändå flöda.  Och att samtidigt nå fram till det som är sant, åtminstone för mig just då. Jag experimenterar inte med språket för att göra mig obegriplig, för att stänga ute läsaren. Det gör jag inte .  Det jag drivs av är mer ett undersökande, ett dissekerande för att förstå gränserna mellan mig själv och språket eller se vad som finns på andra sidan gränsen. Jag gör det inte för att läsaren ska bli förvirrad eller sårad, nej. Jag gör det för att tänja språket tills det brister. Nu har jag uttalat det.

Jag hittade Krister Gustavssons Vindbro i bokhyllan. Jag hittar hela tiden saker. Som jag trott försvunnit efter flytten. I Vindbro förmedlar KG så mycket av vad som sker i skrivprocessen; hur det faktiskt är att jag blir trygg av att läsa honom. Jag förstår att i ensamheten med penna och papper är jag inte ensam fast jag är. Och då vågar jag gå. Vidare.

Idag på morgonen hängde jag tvätt. Torkställningen är placerad ovanför vårt växthus.  Jag fick nästan omedelbart syn på den. En  skata, en som just lärt sig flyga, låg där  död,  i gräset. Den var nästan hel, bara ögonen var borta. Kanske var det samma skatunge som förirrat sig in i vårt uterum för någon vecka sedan. Fast jag tror inte det. Den här verkade mycket mindre. Naturens gång. Mindes plötsligt alla fågelbegravningar som var obligatoriska i min barndom. Då plockade man upp fågeln med bara händer. La den i en cigarrlåda eller något annat som fanns till hands. Glödlampskartonger brukade passa. Luma  stod det på dom.  En gång fick jag ta ett tomt Greve Hamilton- paket till en trastunge. Sedan grävde vi en grop i skogen och satte dit ett litet kors. Och sjöng en psalm.

Nu  skulle jag iväg till Bilprovningen med bilen så det hela fick vänta. kom hem först på em. Nere på samhället är det lätt att man stöter ihop med någon som vill prata. Jag vill ju också prata, så det drog ut på tiden. Väl hemma, tog jag på mig mina blå plasthandskar, tog med en kompostpåse och skulle ta hand om skatan. Nu mötte en helt annan syn. Skatan hade blivit flyttad en bit, en hel del dun utspritt och större delen av huvudet uppätet. Av detta kan man lära att de naturliga städarna är snabba och effektiva.

När skatan var begravd i komposttunnan gick jag till brevlådan. Se där ett paket! Till mig! Från författaren och vännen Bengt-Erik Engholm! Hans alldeles rykande färska "Längtans Manifest"!  Det blev ingen psalm över skatan, men väl tyst läsning ur antologin. "Hooked" och "Amazon". Inte så bibliskt kanske. Men mänskligt.

Viktorias födelsedag har inte med saken att göra. Idag har varit en icke-skrivardag. Behövs sådana dagar? 

Igår läste jag en förfärlig historia i tidningen. Om någon som skadar hästar. Som satt det i system och som tydligen hållit på i flera säsonger (sommar). Det går inte att förstå. Detta händer här i vårt fantastiska landskap. Det händer säkert på andra platser, men här tar ortstidningen upp det. Andra artiklar om djurplågeri har återkommit. En tacka med juverinflammation. Bonden struntade i det då hon väntade en ny kull. En katt som blivit lämnad i sin lägenhet när ägarna åkt på semester. Det går tyvärr att räkna upp fler exempel.  Det här känns som vetskap jag inte vill ha. Det kryper under skinnet. Stannar i medvetandet som en sårskorpa. Idag blev det en dikt med verklighetsförankring. 

I natt har det inte blivit mycket sömn. Bessie, vår gamla fina hittekatt är som mest aktiv på nätterna. Som katter ska vara. Förmodligen har hon blivit senil. Hon ropar på mig i höjd med mitt ansikte när jag ligger i sängen. Hon kan väcka en död!  Hon vill ha mat och det gäller även när matskålen är fylld. Som att hon glömt var den finns. Hon vill bli utsläppt fast altandörren står på glänt för hennes skull. Hon magrar fast vi göder henne.  Det är nog hennes sista sommar. 

Hon fick en egen haiku idag.  För att jag ska komma  ihåg hennes åldriga skönhet när hon inte finns längre. Och för att hon tar så mycket av mitt fokus särskilt på natten.