Jag förstod inte först vad jag såg. Inte förrän jag passerat. Jag stannade inte. Men det var en varg där. Den låg på vägrenen. Så stilla och död.  Männen som stod där skulle ta reda på vargen. Det var overkligt. Ovärdigt på något sätt. Att behandla en död så. Bilden av detta finns kvar inne i huvudet. Måste bli en dikt.

Jag har svårt att skriva under tidspress. Tillbaka på jobbet igen. Inrutat tidsschema. Var finns luften? Bara detta att hitta nya rutiner för skrivandet. Jag  vet inte hur det blir detta. Det kanske inte alls blir. Av.. skrivflyt går nog bra att ha under lediga dagar, men sedan när tiden blir uppbokad av allt möjligt blir det svårare. För mig tar det ju tid att värka fram en text. Nå det mesta visar sig. Jag har trots allt en plan nu.

I dag är det min första arbetsdag i Gagnefs kommun efter semester. Jag måste alltså hitta andra rutiner för skrivandet. Kommer jag att göra det eller kommer allt att ramla mellan stolar igen? Jag bröt rutinerna redan i fredags, då jag åkte till Stockholm. men nu är jag tillbaka och står inför att hitta en nyordning. Hur kommer det att bli?

Sthlm. Storstan.  Att åka hit med MasExpressen är enkelt. Och jag får skrivro när jag reser så. Kan ju i stort sett bara sitta på min plats . Det är underligt hur stimulerande det kan vara med landskapet som svischar förbi.  Eller om det är motorljudet. På tåg går folk omkring, ska förbi. Men på bussen är det stilla.  Ostört. Jag kan skriva vad jag vill och hur jag vill! läsa går sådär. Släpar inte gärna tunga böcker bara för en helg. Men skriva! En liten svart anteckningsbok och så i-Paden. Mer behövs inte. Jag når tillochmed ut till omvärlden med en text och får omedelbar respons. Nu sitter jag på Centralen och väntar på en vän.  Det är också ok.

Metaforer heter det. De går knappast att undvika även om det finns de som har det som mål. Att bara skriva pang på, inga bilder här inte. Likväl skapar man bilder. Den som läser skapar bilder av en text. Ja. Det är bara så det är. Jag accepterar det numera även om någon sliten metafor råkar slinka med i allt det andra. Så, då var det sagt.

En sak som jag dock inte riktigt förstår är hur det kan vara så olika . Det finns de som producerar  många texter varje dag. Och lägger ut samtliga. Sen finns det dom som med möda klämmer ur sig en text per år. Och så hela skalan däremellan. Man kan tro att jag skriver en dikt om dagen - nästan. Så är det inte. Jag skriver flera. Eller också bara en. Just nu. Det beror på. Men sällan hinner jag gå till botten med fler än en. Jag vill åtminstone ha vridit och vänt texten några gånger så att jag vet att så här ungefär vill jag ha den. Då först kan jag lämna den ifrån mig. Men det är olika och jag inser det. Det har inte ens med kvalitet att göra

Nu börjar någonting ändå ta en bestämdare form.  Jag börjar ha en idé om hur jag vill tänka kring en diktsamling.  Det börjar likna en plan. Jag är nöjd med det i dagsläget. Det skulle vara roligt att till slut stå på egna ben, få till något eget efter alla antologier. Antologier har dina förtjänster. Men jag skulle vilja stå där med en större helhet och känna att det här är mitt, det här står jag för. Inte så att jag har några större illusioner om att bli antagen på något förlag. Men jag skulle kunna öva på att bli refuserad och sedan ge ut det själv.

Jag har försökt en gång tidigare. Spände bågen högt. Det blev inget. Den gången. Lyrik är ett smalt område.

På Pocket-shop har dom tagit bort lyrikavdelningen. Dikter, om de har några finns insorterat bland annan skönlitteratur. De har gjort samma sak på Akademibokhandeln. Kanske på andra bokhandlar också. Hur ska jag då hitta dom? När jag inte ens vet vad  jag söker?

Idag är det som att jag bestämt mig för något. Vet inte hur lång tid det tar. Vet inte om jag kommer att slutföra. Men att jag tänker så här är alltid något. En annan sak som talar till projektets fördel är att jag skriver ner det jag för stunden tänker. Så att andra kan läsa det. Ha!