jag skriver. Alltså är jag. Men så begränsat är utrymmet. På något sätt blir det en fåra bredvid det vardagliga. I fåran samlas ett ord i taget i en sorts strömmande  rad.  När sedan veckans mängd av annat arbete, inte mindre viktigt, är över, ja då är det bara att samla ihop dem, ordna och se om där är något användbart. Det är det. Nästan alltid.