Gloria Å

Dagbok

Dagbok - Juli 2014

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 28 Juli 2014

fast i mig själv

Jag vill ha en hjärndiktafon som suger tankarna direkt från hjärnan och förvandlar dom till text, så ofta som tankarna nu rullar i textformat. Då skulle jag sitta med en trave egenproducerade böcker och filosofiska essäer i famnen. Men någonstans på väg till fingrarna blir det stopp och tankar vägrar låta sig fångas. Som vanligt.

Det håller på att hända något, jag formas om. Processen är väldigt tydligt nu. Jag vet att jag är mitt i något. Det kan väl bli bara bättre, när förutsättningarna nu är vad dom är.

Men det är så mycket jag inte vill. Vill inte leva i den verkligheten jag slungas in i. Fast egentligen spelar det ingen roll, jag har väl alltid varit medveten om det jag inget vill veta om och skräckslaget stretat emot och ingenting har varit bra.

Det känns som om jag vill desperat hålla fast i det som jag upplever som balans, vilket av allt att döma inte är det. Jag är så rädd för att släppa taget. Som om det kunde bli värre, som om jag vägrade inse att jag lever mitt i katastrofen och har alltid gjort det.

Den aning av inre motivation, som jag ibland tror att jag har, känns starkare. Tänk om jag kunde behålla den mer än 20 minuter åt taget.

Det finns stunder av eufori och extas, jag vet och förstår saker, jag ser en framtid och jag känner att det finns vilja inuti mig. Sedan rasar allting. Jag hatar och är värdelös och håller på att drunkna i snor när allt jag kan göra är att hulka i gråt och jag vill faktiskt dö och ser inga andra alternativ. Allt är så hopplöst och smärtsamt att det inte går att beskriva eller förstå, jag kan lika gärna kalla mörker för ljus.

En timme av det ena, en timme av det andra. Och jag förstår att jag förstör, för omgivningen, för alla, och skulden bara växer.

Det är tvära och snabba kast. Det har blivit värre. Snabbare och djupare. Borde jag inte mogna, borde inte sådana här barnsligheter växa bort?

Jag tror att jag har lärt av mina misstag, precis som alltid, och det går åt skogen, på samma sätt som alltid. Sommar, semester, hemma, föräldrar, alla olika viljor och önskemål, mina förhoppningar och det jag tror att andra vill ha. Jag får dåligt samvete för att jag är så frånvarande, att mitt liv är nu nån annanstans, något annat. Och jag bli sur och irriterad och förstör det lilla dyrbara tid vi har och jag förstår det och det gör allting värre och jag glider ner i den onda spiralen allt snabbare.

Det är hett och klibbigt och jag svettas och det kliar överallt och jag blir tung och slö och ändå önskar jag att sommaren och hettan ska stanna. Den här tiden när sommaren äntligen är färdigt och allt är tungt och moget. Den riktiga sommaren.

Ändå kan jag sova på nätterna, utan kemisk hjälp. Den värsta förgörande fysiska paniken är borta. För tillfället, bara för tillfället, jag vet. Och sorgen. Den hugger med sina vassa klor när jag minsta anar det, flera gånger om dagen och jag går sönder om och om igen… men är det inte bra? Jag är normal, jag sörjer, jag är lessen, jag gråter, jag undertycker inte mina känslor, jag låter dom komma och gå och leva sitt eget liv.

Och jag känner, allt tydligare, att jag vill göra i mitt liv även nåt annat än att bara vara rädd och må dåligt och ännu sämre, att balansera i den där kanten och veta att jag vet hur man hoppar.

Varför inte våga försöka när allt är redan vad det är?

Det är hett och tungt och jag satt ensam i trätrappan med min lunch och stirrade korvbitarna och tvingade mig att äta upp dom. Trevlig kryddkorv. Och det enda jag kan se är en död gris som hänger upp och ner och blöder. En gris som har dött över trettio år sedan, en bild ur en film där den bara var en bild, inget annat, inget ställningstagande mot kött, inget grymt, bara en bit av liv som flimrar förbi. Och jag plockar upp resten av korvbitar, jag får dom inte ner, och slänger dom och känner mig som en mördare. Vad är det med mig, jag är inte den som tycker synd om söta djur, jag är förnuftigt och för allsidig kost, visst ska man äta allt. Varför?

Och jag vill samla alla mina minnen om henne, innan det är försent, innan dom är borta utan att jag ens vet det. Men jag vågar inte. Blir mitt liv bara saker att ångra, allt det jag inte vågade göra utan förvandlades till en smärtsam börda som ingen annan kan ana?

Jag tänker på hennes död, döden. Kan jag förlika mig med det hur det gick till? Förnuftet säger att det skulle vara värre nu om jag inte hade varit med, men det som hände är så närvarande och verkligt, trots att jag inte alls förstår det. Den är överallt och styr tårarna och krampen i magen.

2014

september (1)
juli (1)
maj (1)

2005

november (1)
oktober (1)