A-M

35 år

Dagbok

Dagbok - Juli 2005

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 5 Juli 2005

dagbok 5-7-2005

Ännu en dag spenderad... i leda, tristess och allmän intevetavadjagskagörameddagen-melankoli. Det är lite kufiskt hur dessa sökdyker upp titt som tätt, helst skulle jag bara vilja ta reda på var de bor och bomma igen deras dörr för gott -men alla måste väl få leka gubben-i-lådan. De är bara baaaaarn. Åh vad jag hatar dne meningen!

Värst är att all denna melankoli kommer från ett nästan hutlöst mentalt problem. Allting börjar med en kille -och nu blir det bara så mycket kliché att alla mår bättre av att sluta läsa här, inklusive jag själv. men bara för att spräcka underhållningsbranchen ska jag fortsätta. (Kanske är dte någon som lyckas stämma mig för att ha användt deras story också, skulle bli rätt många i och för sig.)

Denna story går, i alla enkelhet:
Kille möter tjej, tjej möter kille. Kille blir kär, tjej blir bara kompis. Tjej går av barmhärtighet ut med killen. Killen tröttnar och tjejen har blivit kär. How depressing??? Dom har inte sex!

Sanningen ser i och för sig inte ut så där, inte riktigt, inte percis förhållandet mellan flickan och pojken. Jag fick smöra på lite för att få den lite tvåligare och sätta dit lite mer action. Men slutstationen är den samma och nu sitter jag nästan och gråter för jag har ingen aning om vilken jävla linje jag föredrar att ta, och än mindre. Vilken av dem som åker förbi mitt hus någonstans på vägen.

Jag får gå, men att gå är att inte riktigt välja någon av vägarna. Gissa på att min personlighet just sjönk till nivå noll, attityd noll, feghet tio... Guess what? jag bryr mig, jag bryr mig så jävla mycket.

Hur vargarna sliter
i överblivna köttslamsor
och jag förösker samla ihop
blodet genom skärsåren

Jag bryr mig om hur jag är, hur jag ser ut och hur människor uppfattar mig. och jag vill vara idealisk. Och jag skämms för det och jag bryr mig om vad människor ska tycka när jag säger det. Jag talar med låg röst. Jag är aldrig säker på vad jag säger. Jag byter lätt åsikt. Jag tittar hellre bort än i folks ögon. jag lever efter andra, och jag skämms för det också. men jag skulle skämmas... mitt liv är skamm.

Mit liv är ett svart rum
där jag tittar ut ur små fönster
bara för att se till att ingen kommer in
och får reda på vilken patetisk nolla jag är

Kanske är tillräckligt medångestutgjutning för idag, tycke rni inte?

2005

juli (1)