Jag är dålig på att ringa. Det var mig förr något som gjorde mig oerhört nervös. Nu har jag en fin kollega som började ringa mig på jobbet för några år sedan, och nu ringer vi (han ringer mycket mer) flera gånger under en dag. Han är snart 60, 35 år äldre än mig och lite som en pappa jag aldrig hade. Inför dopet av min bebis var det (tyvärr?) Bara en som jag såg som gudfar.

Han som ringde jobbet när jag, gravid i v 30, trillade av cykeln och började blöda från huvudet oförmögen att ringa någon, endast skrapa ihop ett kort meddelande om ambulans. Han som körde mig till jobbet så att jag inte skulle behöva cykla mer och känna rädsla, han som sa till cheferna när min bebis hade kommit, han som kallade mig gudinnan före allt detta - inför publik, då jag tyckte att han var konstig för att alla kvinnor skulle krama honom, som ringde alla kvinnor på jobbet (utom mig), fram till för några år sedan, då en kris på jobbet föfogade oss samman.

Han blev så glad, gladare än jag kunde ana. På dopet stod han inför alla familjer som han inte träffat förut och sjöng och pratade som om han aldrig varit skapad för något annat. Tänk vad märkligt livet kan bli, någon som man tyckte var en udda fågel blev en livsviktig person. Alla tyckte han var fantastisk.

En sådan kollega kommer jag nog aldrig mer få.

Min familj är ganska stor, men ringer den gör jag aldrig, förutom min mor någon gång. Det jag kan erkänna vara en bidragande orsak till att vi inte står varann så nära som vi kunde ha gjort. Men jag är yngst med många år, om det är någon ursäkt, och dessutom sentimentalt lagd, tillskillnad från mina mer extroverta äldre syskon som gärna då som nu, slänger ur sig ord och skämt som gör att jag blöder lite inombords vid minsta tvetydlighet, eller prat om minnen före min tid. Det är inget jag visar, men oj vad jag gråtit efter faniljesammankomster. Och visst kan jag vara lite för rak och ärlig, men endast i svar på frågor.

Jag älskar dem bottenlöst.

Nu när jag har en vild ettåring som kräver all uppmärksamhet försvinner omvärlden under längre perioder än vanligt. Man orkar inte med så mycket, man har betydligt mindre tid att ta in annan information. Men så kommer det till slut en paus, det kommer ny information, en förändring, och man undrar när det började, varför man missat det, hur allvarligt det är, man mår ganska dåligt över att känna att man missat något viktigt, inte funnits där för någon som behövde en.

I min familj finns mycket humor och sarkasm. Jag skrattar ofta med, och efteråt gråter jag över saker som jag inte hunnit med. Andra ettåringa jag träffat har inte alls lika mycket nyfikenhet och energi. Han vägrar sitta still och är totalt totalt orädd. Men hur ska man bearbeta alla dessa jobbiga känslor av att inte hinna med andra runtomkring - hur ska man bearbeta det den dagen det är för sent och det inte längre finns någon att ringa? Tårarna väller upp vid tanken. Jag är trött och sentimental, att prata överhuvudtaget tar min energi. Jag försöker visa min kärlek genom andra gester - väl valda presenter, kommentarer på sociala media, ett sms fint formulerat, men kvarstår gör känslan av att mycket göms och glöms i denna tid av småbarnsfokus, och att sorgen redan står mig upp i halsen trots att det fortfarande går att ringa. Eller är det samvetet - bad bad!

Men tanken var väl aldrig att man skulle skaffa barn 30+, med föräldrar som inte kan hjälpa till med småbarn. Det finns dagar då jag måste blunda för att inte tänka efter, att jag är för trött för att rätta till strumpan som hakat ner under min fot, för trött för att gå till vasken för att dricka trots huvudvärk. Tiden räcker inte till, och inte min kropp heller.