Här drar jag ett streck med min krita mot din asfalt.

Och nu gäller det är jag kan stå kvar i ösregn.

Och nu kommer mitt största och sista andetag.

Nu ska jag möta solljuset med klarare ansiktsdrag.

Här kan du hoppa hage och leka hur du vill.

För jag är inte längre på din sida.

Och min ilska har smält ner till nickelkulor av stolthet.

"För jag vet, nåt som inte du vet."

Här kan jag lägga av mig mina glasögon med minus 5 och brytningsfel.

För oavsett hur många gånger du drar av mitt plåster.

Förblir mitt skrubbsårs sårskorpa hel.

Och jag tror ändå inte på rätt eller fel.

Här bygger jag en vallgrav, kring ditt slott av sand.

Och om du någon gång lär dig simma, simma med en öppen famn.

Kommer du aldrig att få lägga till så lätt i min hamn.

Du ska följa bäckar, och korsa älven motströms.

Du ska få lära dig att sjunga dig själv till sömns.

Min mamma och min pappa har inget med det här att göra.

Och någon lögn om att dina avsikter är ärliga

eller att du har en starkare storebror, vill jag inte höra.

Här är det enkelt. Så enkelt som det går att få.

Svart blir vitt.

Ditt och mitt.

Och nu när 1 + 1 inte blev 2.

Så är det dags för mig att skutta härifrån.