Så blev det ett till distansförhållande. Fick många svar på min annons bland annat från en som bodde 180 mil bort. Varför ville jag ha någon på avstånd? Hade väl vant mig vid att leva ensam med barnen 2 veckor i månaden, sen 2 veckor helt för mig själv. Visserligen hade jag bott ihop med en man i 2 år efter att jag lämnade barnens far men han var nästan aldrig närvarande. Kanske det också var så att jag innerst inne ville bort från stan. På det här sättet fick jag komma iväg ibland iallafall. Hade blivit uppsagd ett år tidigare och läste på komvux, det innebar mycket självstudier så jag hade tid att resa då och då. Fast 180 mil på tåg tar tid, men det var bara kul för jag älskar att åka tåg. Då vet man att man är på väg någon annanstans. Dessutom kan man träffa många trevliga människor som man kanske annars inte hade pratat med om man mött dom på stan. Vad hände med min sms-kontakt? Ja hur går det när man börjar sms med varandra? Eller chatta. Man utbyter tankar och funderingar, man börjar känna att oj här har jag träffat någon som verkar vara på samma våglängd. Man övergår till att ringa till varandra. Värst vad attraktiv röst och vilken härlig dialekt.. Man öppnar sig mer och mer när man sitter där med den andra personen i ena ändan. Just då finns bara vi två. Man har hela uppmärksamheten på varandra. Känner mer och mer samhörighet, blir nyfiken. Man får en konstig känsla i kroppen, en oro av saknad när det gått för lång tid sen man hördes sist. Lite beroendekänsla, eller förälskelse. Är inte det ungefär samma sak? Han hade aldrig varit så här långt norrut. Det var sommar och festival i en stad 20 mil härifrån. Jag fick ett infall och bad honom komma upp, vi kunde träffas i min hemstad, sen åka till festivalen och tälta på campingen över helgen. Jag vet, jag är lite väl impulsiv vissa gånger men det måste man var ibland. Han tyckte det var en bra idé, bokade biljett och så möttes vi mitt på stan. Han kändes lugn och trygg. Det kändes bra, inga onda aningar det här gången. Inga protester från mitt inre. Vi hade jättemysigt den helgen, efter festivalen återvände vi hem till mig och han stannade några dagar till. Vi fortsatte sen att höras och träffas. Han hade inget som höll honom kvar i sin hemstad så han kunde tänka sig att flytta om han fick jobb. Men än var det inte aktuellt. Vi fortsatte träffas även om det av naturliga orsaker inte kunde bli så ofta. Han berättade om sin flickvän som tagit sitt liv, han sörjde henne såklart men jag förstod inte att han hade långt kvar innan han sörjt färdigt förrän jag var hem till honom. Han bodde kvar i hennes lägenhet, allt fanns kvar efter henne. Han hade inte ens tömt kylen på hennes mat.. Varje vecka reste han 20 mil tur och retur för att lägga blommor på hennes grav. Nej han var inte redo för ett förhållande. Dessutom hade han perioder av depressioner där han hade svåra självmordstankar. Men han ville aldrig belasta mig med det så han berättade inte när han mådde dåligt. Nej han var inte redo för ett förhållande och jag började känna att jag ville mer än bara prata. Jag ville ha någon som jag kunde träffa i vardagen, ta en cykeltur en onsdag kväll, träffas spontant under veckan. Jag ville ha någon att krama oftare. Jag saknade närkontakt. Jag kände också att det fanns någon som var viktigare för honom. Hans döda flickvän. Det började kännas lite trist, även om jag verkligen tyckte om honom. Han var så ödmjuk, tolerant, ärlig. Jag önskade att vi hade kunnat träffas oftare och blev deppig när det inte gick. Han var på väg till mig flera gånger men sköt upp det. Årsdagen för deras förlovning närmade sig, liksom årsdagen för hennes död. Han blev mer och mer fåordig och jag blev ledsen. Förstod ju att det inte skulle fungera mellan oss, vi träffades för tidigt efter hennes död. En dag fick jag ett sms. Han tyckte att vi skulle avsluta förhållandet. Jag blev ledsen, nu hade jag äntligen träffat någon som var ärlig och inte det minsta svartsjuk. Det höll bara ett halvår. Men livet går vidare, nu var jag ensam igen. Kände mig lite bitter en stund men det gick över. Det här förhållandet hade inte varit jobbigt som mina två sista, så jag kände inte att jag hade blivit illa behandlad på något sätt. Jag tappade bara lusten för att engagera mig fler gånger. Jag gick ut på krogen och dansade med mina andra singelkompisar och vi hade kul, men aldrig att jag ens såg någon som kändes intressant. Jag var inte öppen för kontakt. Ville inte släppa in någon. Visst efter ett tag träffade en kille på krogen. Han bad om mitt nummer och vi började träffas några gånger men han hörde bara av sig efter krogen, han verkade också dricka rätt ofta så jag satte stopp för den kontakten en natt då han ringde och ville att jag skulle öppna porten. Jag sa vad jag tyckte och tänkte om honom och efter det slutade han höra av sig. Har senare fått höra att han åkt dit för fyllekörning och att han har misshandlat sina tjejer. Kanske jag har blivit hårdare. Vis av erfarenheterna jag fått. Går inte med på att bli behandlad som skit. Nej nu ville jag ha det bra.