~*~

Kanhända haver han slösat sina spjut, och upphör nu
Att högmagad gå genom det vidsträckta och gränslösa Djup.
Låtom oss ej missa tillfället, att antingen häckla,
Eller fulländad ilska betvinga av vår Fiende.
Se ni bort'm den gråtrista Slätt, forntida och vildväxt, [180]
Hopplöshetens säte, i ljusets limbo,
Bortsett vad dessa glimmande livliga flammor
Blekt upplyser och fasansfullt? Ditåt låtom oss taga
Bort ifrån skvalpandet av dessa eldsvågor,
Där vila ut, om någon vila där kan härbärgera, [185]
Och återstärka våra drabbade Styrkor,
Konsultera hur vi må hädanefter som mest kränka
Vår Fiende, vår egen förlust hur vi reparera,
Hur övervinna denna svåra Knipa,
Vilken förstärkning vi må skaffa ur Hoppet, [190]
Om ej vilken resolution ur förtvivlan.
Sålunda talade Satan till sin närmsta Frände
Med Huvud upplyft ovan vågor, och Ögon
Som gnistrande sk'n, hans andra Kroppsdelar bredvid
Nedåt i Floden, utsträckte sig långa och väldeliga [195]
Låg flytande gjorde mången lekamen, i mängd så stor
Som Fablernas namn av monstruösa mått,
Titanska, eller Jord-födda, som krigade mot Jupiter,
Briareos eller Tyfon, som Kammaren
Vid urtida Tarsus höll, eller Havsmonstret [200]

John Milton 1667
LPWJ svensk version 11/03/09