~*~

*V*

Tala inte med oss om poesins storslagenhet,
Om facklornas rökstrimmor i underjorden,

Och om valvens struktur vid en skymt av ljus.
Inga fläckar har den underbara solen,

Dag är begär och natt är sömn.
Det finns inga skuggor någonstans.

Jorden, för oss, som platt och bar fanns.
Där finns inga skuggor. Poesi

Övergränsande musik måste ta platsen
Av tomma himlen och dess hymner,

Vår själs poesi måste ta deras platser,
Även i tjattrandet av din gitarr.

*VI*

En sång bortom oss som vi vara skall,
Ändå inget ändrades av en blå gitarr;

Vår själ i dess harmoni som i rymden,
Ändå inget ändrades, utom platsen

Av saker som de vara skall och enbart platsen
Då du spelar dem, uppå en blå gitarr,

Placerad så, bortom förändringars kompasser,
Att förnimmas i den slutgiltiga atmosfären;

För en stund slutgiltig, på det sätt
Konstens tanke verkar så vara slutgiltig när

Guds tanke är som den rökfyllda daggen.
Sången är rymden. En blå gitarr

Blir då platsen av saker och ting som de vara skall,
En komposition av känslor av en gitarr.

*VII*

Det är solen som delar våra verk.
Månen delar intet. Det är ett hav.

När skall jag komma att säga om solen,
Det är ett hav; det delar intet;

Solen delar ej längre våra verk
Och jorden är levande med krypande män,

Mekaniska skalbaggar aldrig riktigt varma?
Och skall jag då stå i solen, som nu

jag står i månens skugga, och det kalla det goda,
det obefläckade, det barmhärtiga goda,

Avskilt från oss, från saker som de vara skall?
Att ej vara en del av solen? Utan att stå

Avlägset och att kalla det barmhärtigt?
Strängarna är kalla uppå den blå gitarr.

*VIII*

Den livliga, rödblommigt svällande skyn,
Den dränkande och förbirullande åskbyn,

Morgonens störtflod alltjämt vid kvällningen kvar,
Molnen tumultartat skarpa där var

Och känslan tung uti iskalla ackord
Kämpande mot alla passionerade körers hord,

Gråtande bland molnen, och rasande
På de luftburna guldantagonisterna--

Jag vet min lata, och blytunga klang
Är lik förnuftet uti en storm;

Och ändå kan den stormen uthärda.
Jag klingade ut den och där jag den lämnar.

Wallace Stevens 1937
LPWJ svensk version 05/05/09