~*~

*XIII*

De bleka intrången i det blå
Är fördärvad livlöshet...ay di mi,

Blå knoppar av becksvarta blomster.  Bli förnöjd--
Utbreder sig, i det diffusa--förnöjd du bli

De fläcklösa imbecillers drömmeri,
Det heraldiska centrum uti världen

Av blått, blå mjukglans med hundratalet hakor,
Den amoröses Adjektiv antändes...

*XIV*

Först en stråle, ännu en sedan, sedan
Tusentals skimrande på himlen.

Var och en är båd' stjärna och glob; och dagen
Är deras atmosfärs rikedomar.

Havet inlägger sina trasiga kulörer.
Stränderna är sandbanker av inlindat dis.

En säger en tysk kristallkrona--
Ett stearinljus är tillräckligt för att upplysa världen.

Det gör allt klart. Även mitt på dagen
Det glimmar i det fundamentala mörkret.

Om natten, belyser det frukter och vin,
Boken och brödet, saker som de vara skall,

I en chiaroscuro där
En sitter och spelar uppå en blå gitarr.

*XV*

Är denna målning av Picasso, detta "förödelsernas
förråd," en målning av vår egen själ,

Nu, en bild av vårt samhälle där?
Sitter jag ned, deformerad, ett naket ägg,

Som förstår vid Adjö, skördetiders måne,
Utan att se varken skörden eller månen?

Saker som de vara skall har blivit förstörda.
Har jag? Är jag en man som är död

Vid ett bord uppå vilket maten har kallnat?
Är min tanke ett minne blott, ej levande?

Är denna fläck uppå mitt golv, där, vin eller blod
Och vadän det vara månde, är det mitt eget sålunda?

*XVI*

Jorden är inte jord utan en sten,
Inte den moder som höll män som de föll

Utan sten, utan som en sten, nej: inte
Modern, utan en förtryckare, utan likt en

Förtryckare som hyser agg mot deras död,
Som det väcker agg bland de levande att de lever.

Att leva under krig, att leva i krig,
Att hugga i bitar den dystra psalterium,

Att förbättra kloakerna i Jerusalem,
Att elektrifiera alla glorior där--

Nedlägga honung på altaret och att sedan dö,
Ni älskande som är i hjärtan bittra.

Wallace Stevens 1937
LPWJ svensk version 07/05/09