~*~

*I*

Mannen böjd över sin gitarr,
En skräddare av annan sort. Dagen var grön.

De sade, "Du har en blå gitarr,
Du spelar inte saker och ting som man skall."

Mannen svarade, "Spela saker som man skall
Förändras med en blå gitarr."

Och de sade till honom, "Men spela, kan du väl,
En sång bortom oss, ändå om vår själ,

En sång uppå den blå gitarr,
Om saker och ting precis som de vara skall."

*II*

Jag kan inte bringa en värld riktigt helt runt,
Fastän jag lappar den så gott jag kan.

Jag besjunger ett hjältehuvud, med stort öga
Skäggbeprydd samt bronzerad, men ej en man,

Fastän jag lappar honom så gott jag kan
Och når så genom honom nästan till människan.

Om blott en serenad nästan till människan
Är att missa, indirekt, saker som de vara skall,

Säg då att det är en serenad
Om en man som spelar uppå en blå gitarr.

*III*

Ack, blott att spela förste älskaren,
Att sänka dolken djupt i hans hjärta,

Att lägga hans hjärna uppå en bänk
Och plocka ut de passande färgerna bjärta,

Att spika hans tanke uppå denna dörr,
Dess vingar sprids vida inför regn och snö,

Att slå hans livsgärning låg som hög,
Att ticka den, tacka den, göra den sann,

Att dunka den från en vildes blå nyans,
Skramla med strängarnas metall...

*IV*

Sådant är livet, sedan: saker som de vara skall?
Det plockar sin väg uppå den blå gitarr.

En miljon människor på en av strängarna?
Och hela deras synsätt också i sakerna,

Och hela deras sätt, rätt eller fel,
Och hela deras sätt, stark och feg?

Och det är livet, sedan: saker som de vara skall,
Detta sorlande av en blå gitarr.

*V*

Tala inte med oss om poesins storslagenhet,
Om facklornas rökstrimmor i underjorden,

Och om valvens struktur vid en skymt av ljus.
Inga fläckar har den underbara solen,

Dag är begär och natt är sömn.
Det finns inga skuggor någonstans.

Jorden, för oss, som platt och bar fanns.
Där finns inga skuggor. Poesi

Övergränsande musik måste ta platsen
Av tomma himlen och dess hymner,

Vår själs poesi måste ta deras platser,
Även i tjattrandet av din gitarr.

*VI*

En sång bortom oss som vi vara skall,
Ändå inget ändrades av en blå gitarr;

Vår själ i dess harmoni som i rymden,
Ändå inget ändrades, utom platsen

Av saker som de vara skall och enbart platsen
Då du spelar dem, uppå en blå gitarr,

Placerad så, bortom förändringars kompasser,
Att förnimmas i den slutgiltiga atmosfären;

För en stund slutgiltig, på det sätt
Konstens tanke verkar så vara slutgiltig när

Guds tanke är som den rökfyllda daggen.
Sången är rymden. En blå gitarr

Blir då platsen av saker och ting som de vara skall,
En komposition av känslor av en gitarr.

*VII*

Det är solen som delar våra verk.
Månen delar intet. Det är ett hav.

När skall jag komma att säga om solen,
Det är ett hav; det delar intet;

Solen delar ej längre våra verk
Och jorden är levande med krypande män,

Mekaniska skalbaggar aldrig riktigt varma?
Och skall jag då stå i solen, som nu

jag står i månens skugga, och det kalla det goda,
det obefläckade, det barmhärtiga goda,

Avskilt från oss, från saker som de vara skall?
Att ej vara en del av solen? Utan att stå

Avlägset och att kalla det barmhärtigt?
Strängarna är kalla uppå den blå gitarr.

*VIII*

Den livliga, rödblommigt svällande skyn,
Den dränkande och förbirullande åskbyn,

Morgonens störtflod alltjämt vid kvällningen kvar,
Molnen tumultartat skarpa där var

Och känslan tung uti iskalla ackord
Kämpande mot alla passionerade körers hord,

Gråtande bland molnen, och rasande
På de luftburna guldantagonisterna--

Jag vet min lata, och blytunga klang
Är lik förnuftet uti en storm;

Och ändå kan den stormen uthärda.
Jag klingade ut den och där jag den lämnar.

*IX*

Och färgen, det överliggande molntäckets blå
Av luften, i vilken en blå gitarr

Är en skepnad, beskriven med stor möda,
Och jag är blott en av de hopkrupna skuggorna

Ovan de pilsnabba, håller fortfarande strängen,
Skaparen av ett ting som återstår att skapas;

Färgen likt en tanke som växer
Ur en stämning, den tragiska dräkten

Runt skådespelaren, halva hans gestikulerande, halva
Hans talförmåga, hans meningars klädnader, av silke

Genomblöta av hans melankoliska ord,
Hans scens väder, han själv.

*X*

Res de rödaste pelare. Ring i en klocka
Och slå i de tomrum fulla av plåt.

Kasta tidningar längs gatorna, testamenten
Av de döda, majestätiska deras sigill är.

Och de vackraste tromboner--beskåda
Annalkandet av honom på vilken ingen tror,

Vilken alla tror att alla tror,
I en nylackerad bil denna mystiker.

Låt trumvirveln rulla uppå den blå gitarr.
Luta ut från ditt kyrktorn. Skrik ut högt,

"Här är jag, min motståndare, som
Konfronterar dig, blåsande de eleganta tromboner,

Ännu med en liten olycka
På hjärtat, en liten olycka,

För evigt ett preludium till ditt slut,
beröringen som stjälper både män och berg."

*XI*

Så sakteliga murgrönan uppå stenen
Blir till stenarna. Kvinnor blir likväl

Städerna, barnen blir till fälten
Och i vågor till haven bliver männen.

Det är ackordet som falsifierar.
Havet återvänder mot männen,

Fälten fängslar också barnen, tegelstenar
Är ett ogräs och alla flugorna har infångats,

Vinglös och försvagad, men livs levande.
Missljudet blott förstorat där är.

Djupare inom bukens mörker
finnes tiden, tiden växer uppå det berget.

*XII*

Tom-tom, c'est moi. En blå gitarr
Och jag är ett. Och orkestern

Fyller denna höga hall med släpiga män
Höga som hallen. Det susande oljudet

Av folkmassan reducerades, sade de alla,
Till hans andetag som ligger vaken om natten.

Jag känner igen denna skygga andning. Vart
Har jag min begynnelse och min ände? Och vart,

Som jag knäpper uppå den, plockar jag upp
Det som monumentalt hade förklarat

Sig själv icke att vara jag och ändå
Måste så vara. Det kunde inte vara någonting annat.

*XIII*

De bleka intrången i det blå
Är fördärvad livlöshet...ay di mi,

Blå knoppar av becksvarta blomster.  Bli förnöjd--
Utbreder sig, i det diffusa--förnöjd du bli

De fläcklösa imbecillers drömmeri,
Det heraldiska centrum uti världen

Av blått, blå mjukglans med hundratalet hakor,
Den amoröses Adjektiv antändes...

*XIV*

Först en stråle, ännu en sedan, sedan
Tusentals skimrande på himlen.

Var och en är båd' stjärna och glob; och dagen
Är deras atmosfärs rikedomar.

Havet inlägger sina trasiga kulörer.
Stränderna är sandbanker av inlindat dis.

En säger en tysk kristallkrona--
Ett stearinljus är tillräckligt för att upplysa världen.

Det gör allt klart. Även mitt på dagen
Det glimmar i det fundamentala mörkret.

Om natten, belyser det frukter och vin,
Boken och brödet, saker som de vara skall,

I en chiaroscuro där
En sitter och spelar uppå en blå gitarr.

*XV*

Är denna målning av Picasso, detta "förödelsernas
förråd," en målning av vår egen själ,

Nu, en bild av vårt samhälle där?
Sitter jag ned, deformerad, ett naket ägg,

Som förstår vid Adjö, skördetiders måne,
Utan att se varken skörden eller månen?

Saker som de vara skall har blivit förstörda.
Har jag? Är jag en man som är död

Vid ett bord uppå vilket maten har kallnat?
Är min tanke ett minne blott, ej levande?

Är denna fläck uppå mitt golv, där, vin eller blod
Och vadän det vara månde, är det mitt eget sålunda?

*XVI*

Jorden är inte jord utan en sten,
Inte den moder som höll män som de föll

Utan sten, utan som en sten, nej: inte
Modern, utan en förtryckare, utan likt en

Förtryckare som hyser agg mot deras död,
Som det väcker agg bland de levande att de lever.

Att leva under krig, att leva i krig,
Att hugga i bitar den dystra psalterium,

Att förbättra kloakerna i Jerusalem,
Att elektrifiera alla glorior där--

Nedlägga honung på altaret och att sedan dö,
Ni älskande som är i hjärtan bittra.

*XVII*

Personen har en gjutform. Men inte
Dess djur. De änglalika

Talar om själen, sinnets förstånd. Det är
Ett djur. Den blå gitarr--

Uppå den dess klor framskrider, dess huggtänder
Artikulerar om dess ökendagar.

En blå gitarr som gjutform? Detta skal?
Nåväl, emellertid, blåser en nordanvind

Ett horn, på vilket dess seger
Är en mask som komponerar uppå halmstråt sitt.

*XVIII*

En dröm (för att nu kalla det en dröm) till vilken
jag kan hysa tillförlit, trots detta objekt,

En dröm ej längre en dröm, ett ting,
Om saker som de vara skall, som den blå gitarr

Efter ett längre klinkande vissa nätter
Förlänas sinnenas beröring, ej av handen,

Utan de självaste sinnen som de berör
Vindglansen. Eller som när dagsljuset kommer,

Liksom ljuset i en bergsklippors spegling,
Uppåtstigande från ett hav av forna.

*XIX*

Så att jag kan reducera monstret till
Mig själv, och sedan kan vara mig själv

trots detta monster, att vara mer än en del
Av det, mer än den monstruösa spelaren av

En av dess monstruösa lutor, att ej vara
Ensam, utan reducera monstret och vara,

Två ting, dessa två tillsammans som ett,
Och spela på monstret och mig själv,

Eller än bättre inte på mig själv alls,
Men på det att dess intelligens,

Blir till lejonet i lutan
Hellre än lejonet låst i sten.

*XX*

Vad finns det i livet förutom ens idéer.
God luft, god vän, vad finns det i livet?

Är det på idéer som jag tror?
God luft, min enda vän, tro,

Att tro vore dock en broder full
Av kärlek, att tro vore ock en vän

Mer vänlig än min enda vän,
God luft. Stackars du bleka, stackars du bleka gitarr...

*XXI*

Ett substitut för alla gudar:
Detta själv, inte att guld i sig själv upplyfta,

Allena, ens förstorade skugga,
Herre över kroppen, nedåtseende,

Som nu och kallad det högsta,
Chocoruas skugga

I en än enormare himmel, upplyft,
Allena, herre över jorden och herre

Över de män som leva av jorden, höge herre.
Ens egen själ och dessa berg uppå denna jord,

Utan skuggor, utan storslagenheten,
Köttet, benen, jordmullen, stenen.

*XXII*

Poesi är ämnet för detta poem,
Ur detta poemet framströmmar och

Till detta återvänder. Emellan de två,
Mellan framströmmande och återvändo, finns

En frånvaro av verkligheten,
saker som de vara skall. Eller så kallar vi det.

Men är dessa separata? Är det
En frånvaro för poemet, vilket kräver

Sin sanna närvaro där, solens grönska,
Molnens rodnad, jordens medkännande, en himmel som tänka?

Från dessa tar det. Kanhända det skänka,
I universums samförbindelser.

*XXIII*

Några få slutgiltiga lösningar, likt en duett
Med dödgrävaren: en röst bland molnen,

En annan på jorden, den ena en röst
Av etern, den andra av supar stinkande.

Rösten av etern rådande, böljandet
Av dödgrävarens sång i snön

Apostroferande kransar, denna röst
Ur molnen fridfull och slutgiltig, sedan

Den grymtande andedräkten fridfull och slutgiltig,
Det imaginära och det verkliga, tanken

Och sanningen, Dichtung und Wahrheit, all
Förvirrings lösning, som i en refräng

Man fortsätter att spela år efter år,
Gällande sakers natur som de vara skall.

*XXIV*

Ett poem likt en missale funnen
I leran, en missale för den unge mannen,

Den skriftlärde mest hungrande efter denna bok,
Självaste boken, eller, minus, en sida

Eller, inte mer än, en fras, denna fras,
En livets hök, denna latinska fras:

Att veta; en missale för en obehaglig syn.
Att möta denna hökblick och att blinka

Ej inför ögat utan inför dess glädje.
Jag spelar. Men detta är vad jag tänker.

*XXV*

Han höll upp världen på sin näsa
Och åt detta håll han med den ryckte till.

Hans dräkter och symboler, ai-yi-yi--
Och åt ett annat håll han slungade detta ting.

Dyster som granarna, framflytande katter
Rörde sig i gräset utan ett ljud.

De visste ej att gräset gick hela vägen runt.
Katterna  fick katter och gräset blev grått

Och världen fick nya världar, ai, åt detta håll:
Gräset blev grönt och gräset blev åter grått.

Och näsan är evig, åt detta håll.
Saker som de var, saker som de vara skall,

Saker som de kommer att vara mer och mer...
En tjock tumme slår ut ai-yi-yi.

*XXVI*

Världen rentvättad i hans fantasi,
Världen var en strand, vare sig ljud eller skepnad

Eller ljus, alla farväls reliker,
Berg, av avskeds ekon,

Till vilket hans fantasi återvänder,
Från vilket det hastar, en bar i rymden,

Sandhögar i molnen, en jätte som slogs
Mot det mördande alfabetet:

Tankens svärmar, drömmars svärmar
Av ett oåtkomligt Utopia.

En bergslik musik tycktes alltid där hägra
Att där nedfalla och att sakta borttyna.

*XXVII*

Det är havet som vitmålar taken.
Havet strömmar genom vinterluften.

Det är havet som skapar nordanvinden.
Havet finns i den fallande snön.

Denna dysterhet är havets mörker.
Geografers och filosofers,

Utlåtande. Men för denna salta bägare,
Och för istapparna från hustaken--

Är havet ett form av hån.
Isbergets sättningar satiriserar

Denna demon som ej kan vara sig själv,
Som färdas runt för att skifta den skiftande platsen.

*XXVIII*

Jag är en medborgare av denna värld
Och tänker inom den som en medborgare tänker,

Gesu, ej medborgare i sinnet
Tänkande de tankar som jag kallar mina egna,

Medborgare, en medborgare i denna värld
Och likt en medborgare tänker jag i den.

Det kan inte vara ett förstående sinne, denna våg
I vilken de vattniga gräsen rinna bortflytande

Och är ändå stilla likt ett fotografi,
Vinden i vilken de döda löven där segla.

Här inandas jag en djupare styrka
Och som jag är, talar jag och rör mig

Och saker och ting var som jag tror de vara skall
Och säger att de var uppå den blå gitarr.

*XXIX*

Inuti katedralen, där satte jag mig, och läste,
Ensam, en snedvriden Recension och sade,

"Den njutbarhet som finns inom dessa valv
Motsäger historien och festivalen.

Vad som finns bortom katedralen, där utanför,
Balanseras här med vigselsång.

Så är det att sätta sig och att balansera tingen
Tillbaka och tillbaka och ända till stillheten,

Att säga om en ansiktsmask att den är lika,
Att säga om en annan att den är lika,

Att veta om att balansen inte riktigt vilar,
Att ansiktsmasken är märklig, om ändå lika."

Gestalterna är fel och ljuden är falska.
Klockorna är av brölande tjurar.

Ändå var Franciscanernas don aldrig mer
Sig själv än inom detta bördiga glas.

*XXX*

Från detta ska jag utveckla en människa.
Detta är dess väsen: den gamle fantoche

Hänger sin sjal uppå vinden,
Liksom något på en scen, utflämtande,

Hans spatserande gång studerat genom sekler.
Till sist, trots hans sätt, hans öga

Uppspärrat mot korsstycket på en pelare
Stödjande tunga kablar, uppslungade

Genom Oxidia, den banala förorten,
Med hälften av alla installeringar betalda.

Regnkåpans slammerskydd, flammande
Från sura högar ovanpå maskiner.

Ecce, Oxidia är således fröet
Nedtappat ur denna bärnstensglödande skida,

Oxidia är eldens sot,
Oxidia är Olympia.

*XXXI*

Hur länge och sent då fasanen sova...
Lönegivaren och löntagaren motsatta kämpar,

Striden, bilda deras skrattretande affärer.
Den bubblande solen ska bubbla upp,

Våren spirar och fasantuppen skriker.
Lönegivaren och löntagaren den kommer att höra

Och fortsätta med sina affärer. Skriket
Kommer att uppställa busksnåren. Det finns ingen plats,

Här, för lärkan du fått i ditt sinne,
I alla skyars museum. Kommer tuppens

Klor att gripa sömnen. Morgonen är ej solen,
Det är nervernas inställning,

Som en avtrubbad spelare greppar
Nyanserna av en blå gitarr.

Det måste bli denna rapsodi eller ingen,
Rapsodin om saker som de vara skall.

*XXXII*

Slunga iväg ljusen, definitionerna,
Och tala om vad det är du ser där i mörkret

Att det är det här eller att det är det där,
Men använd dig inte av de ruttnande namnen.

Hur kan du gå inom detta rum och inte veta
Någonting om galenskapen i tidsrummet,

Inget om dess avkommas lustiga skapande?
Släng bort ljuset. Intet få stå

Mellan dig och de skepnader du ikläder dig
Då skepnadernas skorpa har blivit krossad.

Du som du vara skall? Du som dig själv.
Den blå gitarr dig överraskar.

*XXXIII*

Den generationens dröm, beklagansvärt
I leran, i Måndagens smutsiga sken,

Det var den enda, den enda dröm de visste,
Tiden i dess slutgiltiga spärr, ej tid

Som komma, en hopslagning av två drömmar.
Här är brödet av tiden som ska komma,

Här dess verkliga sten. Brödet
Ska bli vårt bröd, stenen kommer att bli

Vår säng och vi ska sova om natten.
Vi ska glömma om dagen, förutom

De stunder då vi väljer att spela
Den inbillade furan, den inbillade nötskrikan.

~*~

Wallace Stevens 1937
LPWJ svensk version 04-09/05/09

http://lordparzifal.blogspot.com/2009/02/picasso-ar-ingen-b-kandis.html