Jag kan bara mej själv.

Mycket längre än så
kan jag inte sträcka mig, det vet du.

Så när jag tagit på mig en klänning och
vinglar på taknocken i allt för höga klackar är
det för din skull jag försöker flyga.

Du kan allting.

Så jag tycker inte att det är något konstigt med
att jag river sönder mina fingertoppar
i försöken att hitta dig någonstans
där bäcken avslutar på sitt skummande vis och
försvinner rätt ner i marken.

Det är bara att fortsätta gräva.