~*~

I en Kammare i Hertigpalatset (A Room in the Duke's Palace)

2.4     In träder Hertigen, Viola som Cesario, Curio, och övriga

ORSINO     
Spela upp till musik.  Så goder morgon, vänner.
Så gode Cesario, blott detta stycke sång,
Denna gamla och groteska sång som vi hörde igår sent omsider.
Det syntes mig den lindrade min passion mycket,
Mer än lätta melodier och tider i åminne  [5]
Av dessa de livliga och friska yrväderstider.
Seså, blott en vers.
CURIO     Han är inte här, att behaga lorden, som den skulle sjunga.
ORSINO     Vem var det?  [10]
CURIO     Feste gycklaren, milord, en narr som milady Olivias fader fann mycket nöje i.  Han är någonstans i huset.
ORSINO     
Sök rätt på honom, och spela melodin under tiden.                                                                            Exit Curio
                          Musiken spelar
(Till Viola) Kom hitåt, pojke.  Om du någonsin skall älska,
I den sköna smärtan av det minns då mig ;  [15]
För sådan som jag är, är alla sanna älskande,
Nyckfull och sprallig i alla känslor vad övrigt är
Förutom i den konstanta bilden av det väsen
Som är älskat.  Hur gillar du den melodin?
VIOLA
Den ger ett väldigt eko till det högsäte  [20]
Där kärleken har sin tron.
ORSINO                                  Du talar ju mästerligt.
Mitt liv sätter jag på't, dock ung som du är ditt öga
Haver dröjt vid någon gunst som det älskar.
Haver det inte, pojke?
VIOLA                                      En smula, i er tjänst.
ORSINO     
Vad för slags kvinna är det?
VIOLA                                      Med din hy.  [25]
ORSINO     
Hon är inte värd dig då.  Vilken ålder, på min heder?
VIOLA     Kring er ålder, milord.
ORSINO     
För gammal, vid himmelen.  Låt kvinnan fortsatt taga
En äldre än henne själv.  Så finner hon sig med honom ;
Så svänger hennes inflytande i jämn nivå med hennes makes hjärta.  [30]
För, pojke, hurän vi må lovsjunga oss själva,
Är våran smak mer nyckfull och svag,
Mer längtande, vacklande, hellre försutten och tärd,
Än kvinnornas är.
VIOLA                                       Jag tycker bra om det, milord.
ORSINO     
Så låt då din käresta vara yngre än du själv är,  [35]
Eller så kan ej din tillgivenhet hålla dina böjelser ;
Ty kvinnor är som rosor, vars fagra blomma
En gång förevisats, nedhänger dock samma timma.
VIOLA     
Ja så är de.  Ack att de är så komplexa :
Att dö även då de till perfektion utväxa.  [40]
                                   In träder Curio och Feste, clownen
ORSINO (till Feste)
O min vän, seså, sången som vi hörde igår.
Märk väl, Cesario, den är gammal och ordinär.
De ungmör, och de stickerskor uti solen,
Och de fria jungfrur som väver sin tråd med ben,
Plägar att den kväda. Den är en simpel sanning,  [45]
Och kurtiserar med kärlekens oskuldsfullhet,
Liksom gammal ålder.
FESTE     Är du redo, sir?
ORSINO     Jag beder dig, sjung.
                               Musik

FESTE (sjunger)
Gå bort, gå bort döden,  [50]
     Och i sorgsen cypress låt mig nedläggas.
Fly bort, fly bort anden,
     Av en skön grym jungfru jag neddräptes.
Min svepning av vitt, helt betungad av idegran,
     O förbered den.  [55]
Min skiljeväg i döden ingen så sann
     Har delat den.

Inte en blomma, inte en blomma av de söta
     Uppå min svarta kista låt där beströs.
Ej ens en vän, ej ens en vän som bemöta  [60]
     Mitt stackars lik, där mina ben sedan nedkörs.
Ettusen tusen suckar att bevara,
     Lägg mig Ack där
Den sorgsna sanna älskande aldrig finner mitt gravvalv,
     Att begråta här.  [65]
HERTIGEN (överräcker pengar)     Där är för dina ansträngningar.
FESTE     Ingen ansträngning, sir.  Jag finner ett nöje i att sjunga, sir.
ORSINO     Jag betalar för ditt nöje då.
FESTE     I sanning, sir, och nöjet skall betalas, vid ett tillfälle eller annat.  [70]
ORSINO     Giv mig nu tillåtelse att åter gå.
FESTE     Låt den melankoliske guden nu bevara dig, och skräddaren göra dig din midjejacka av variabel taft, för ditt sinne skiner som opalen.  Jag skulle skicka män med sådan trofasthet till havs, på det att deras ärende skulle vara alltet, och deras intentioner överallt,  [75]
för det är vad som alltid gör en god sjöfärd utav intet.  Farväl.                                                              Exit
ORSINO     
Låt alla andra giva plats :               Curio och de övriga går ut
                                                       Än en gång, Cesario,
Gack till denna fjärran suveräna grymhet.
Förtälj henne min kärlek, mer ädel än denna världen,  [80]
Skatter och ej storleken på jordmarkerna.
De delar som lyckan haver tilldelat henne
Säg henne jag håller av dem lika glatt som lyckan ;
Men det är detta mirakel och drottningen bland pärlor
Som naturen utstyr henne i som attrahera min själ.  [85]
VIOLA
Men om hon inte kan älska er, sir?
ORSINO
Jag kan ej med detta svar mig nöja.
VIOLA                                  Men det måste du, i sanning.
Säg att någon dam, som törhända där finnes,
Haver för din kärlek en lika stor hjärtesmärta
Som du har för Olivia.  Du kan inte älska henne.  [90]
Du säger henne det.  Måste då inte hon ock bli besvarad?
ORSINO     Ingen kvinnas sidor
Kan bida klappandet av en sådan stark passion
Som kärleken nu skänker mitt hjärta ;  inget kvinnohjärta
Så stort, att det rymmer så mycket.  De saknar undertrycket.  [95]
Ack, deras kärlek kan därför kallas aptit,
Ingen rörelse i levern, blott i gommen,
Som lider av frosseri, övermättnad, och vämjelse.
Men min är alltjämt lika hungrig som havet,
Och kan förtära lika mycket.  Gör ingen jämförelse  [100]
Med den kärlek som en kvinna kan hysa för mig
Och den som bero på Olivia.
VIOLA     Ay, men jag vet---
ORSINO     Vad vet väl du?
VIOLA
Alltför väl om kvinnors kärlek som på männen bero.  [105]
På min heder, de är i hjärtat lika sanna som vi är.
Min fader fick en dotter som älskade en man
Om det så föll sig, kanhända, vore jag kvinna
Skulle jag ock ers nåd.
ORSINO                                   Och vilken är hennes historia?
VIOLA     
En blank, milord.  Hon berättade aldrig om sin kärlek, [110]
Utan lät så fördoldheten, likt en mask i blomknoppen,
Livnära sig på hennes rosenkind.  Hon försmäktade i tanken,
Och med denna gulgröna melankoli
Satte hon sig likt tålamodet uppå ett monument,
Leende åt sorgen.  Var inte detta kärlek sannerligen?  [115]
Vi män må kanske säga mer, svära mer, men sannerligen
Våra uppvisningar är mer än den rena viljan ;  för vi bedyrar än
Mycket i våra löften, men lite i kärleken.
ORSINO     
Men dog då din syster av sin kärlek, min pojke?
VIOLA
Jag är alla döttrarna av min faders hus,  [120]
Och alla bröderna tillika ;  ändock vet jag det inte.
Sir, skall jag till denna dam?
ORSINO                                              Ay, det är temat,
Till henne i en hast.  Giv henne denna juvel.  Säg henne
Min kärlek ej kan ge vika, bida tills något förnekande.
                                                      De går ut genom skilda dörrar


William Shakespeare 1601

LPWJ svensk version 01-03/02/10


Trettondagsafton: Akt I:V (W.Shakespeare)
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1062195

Trettondagsafton: 2.1 (W.Shakespeare)
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1062707

Trettondagsafton: 2.2 (W.Shakespeare)
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1063290

Trettondagsafton: 2.3 (W.Shakespeare)
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1064700