För sakens skull knöt hon förklädet om livet
och sträckte plågat på ryggen
hon hade blivit en åtgången gammal kärring
av alla år som gått, fast värst var de som
aldrig kom

minnen överlevde hon, onda tider, svåra
stunder och hopplös bitter sorg
Allt utom drömmarna, de som aldrig
ville finna ro


Hon hukade sig vid enda kon som ännu inte
dukat under av svält, grep om spenarna men
hann inte mer än börja innan gråten kom

hela hennes ömma varelse knöt sig i en
enda hård knut av bottenlös agani, en ful
böld av allt för mycket ve

en sjuk skugga föll över osalig Hulda där
hon satt, över halm och frost
död föll hon stum till fruset golv


Bort över nyfallna snön irrade svarta spår
till skogs, in bland gammelgran och fur

nakna fötters ystra flykt, dit där ständig
skugga dväljs


~maran...