Det var när han sa
att jag inte är hans familj
som mitt ansikte försvann

när jag såg mig i spegeln
fanns det ingenting där
när jag tog på mina kinder
fanns de inte, men ändå
kunde jag känna tårarna
rinna ner mot hakspetsen

försökte jag känna
min ögonlock, de var hålor
kinderna var upplösta
och pannan blanksuddad


där mitt ansikte funnits hade
uppstått ett hål i verkligheten

Om och om igen
hörde jag honom ropa det

-Du är inte min familj

-----Du är inte min familj!

---------------Du är inte min familj!

------------------------------Du är inte min familj!

----------Du är inte min familj!


---Du är inte min familj!


Då jag inte hade några öron
var det naturligtvis omöjligt

ändå hörde jag honom upprepa

Du är inte min familj!


Som ett mantra mot det vacuum
som uppstår när man ingen har att

höra till