En blank bordsyta i solskenet, hörnet
där skuggan från päronträdet
föll på en kvarglömd sked

i saftkladdet surrade en fluga

gräset hade vuxit upp över bordsbenen
ty trädgårdsmästaren föll i trance
somnade in och gav upp sin tanke
glömde klippa, och maskrosorna tog över

stiltjen när solen stod lågt över
en rostig solstol i randig markisväv
trasig i kanten med färgerna blekta

vi vågade oss ned till ån fastän
forsen rann strid den våren

barfota slängde vi i metrevarna
fick bara snorgärs på kroken
sprittande kippande efter luft

vi lät dem dö där, vi glömde livet

det livet som hade stannat upp för
ett ögonblick var någon annans

så steg vi upp på dressinen igen och
for vidare genom glömskans skog