Jag är liten nu.
Kanske sju år.
Jag gungar, och kanske faller.
Nej, jag står upp och gungar.
Och faller.
NEJ har jag ju sagt.
Jag faller inte.
Det är bara du som tror att jag faller!

Det handlar om att våga tro.
Jag gungar högt, och du ropar på mig.
Du tror att jag ska falla.
Och det gör jag.
För jag tappade balansen när du började skrika.
Hade du inte skrikit hade jag inte ramlat.

Jag ligger på marken.
Men gungan fortsätter gunga.
Du står med solens strålar framför mig.
Jag sa ju att du skulle ramla! sa du.