Det var på groggarnas förlovade tid.

Då ransonen var utmätt och absolut.

Då ordensbröderna gjorde allt de kunde för att leva upp till de karikerade bilder som Tage Danielsson utformade många decennier senare.

Det var då jag blev kär i Glaset.

Det slipade dricksglaset i Böhmisk kristall som min far brukade dricka sin konjak med soda i.

Det rymmer 41,2 centiliter blandad dryck, och det står ständigt till vänster om min datorskärm.

Jag har jagat kopior i hundratals antikvitetsbutiker. Jag har funnit närbesläktade dryckeskärl men aldrig riktiga dubletter.

Jag har ett glas.

Detta glas.

Detta vackra, ståtliga glas. 

När jag för det till läpparna erinrar det mig om min far.

Gutår, i din himmel, pappa!

Vi ses kanske vad det lider...