Vi kan väl supa oss fulla någonstans sa du. Dina ord lät så hårda. Och inte ville du äta. Bara snabbt hitta ett ställe att sitta ned. Din bleka latte kändes så fattig att jag inte förmådde mer än en dubbel espresso. Ditt lugn och din återhållsamhet fick frågor att grodda sig. Efter en timma frågade du efter toan och jag pekade mot andra våning. Allt stod still och rusade fram samtidigt. Ett ögonblick trodde jag du skulle ta jackan och avsluta, istället hämtade du ett glas vatten och jag sprang trappan upp. På väg tillbaka tänkte jag på hur jag gick. Hållning. Tog stegen lätt. Två sekunders tystnad innan samtalet tog fart igen. Jag avbröt mig själv. Undrade om jag uppehöll dig. Du skakade på huvudet. Tittade på klockan. Jag försökte tyda dina ögon, kroppspråket. Allt utom din mun var ljudlöst. Förutom de gånger som din blick fastnade på min hand, mitt hår, min mage. Du sa att vi hörs. Att vi ses snart igen. Att jag skulle köra försiktigt och ta hand om mig. Tafatt enarmsomfamning från dig. Gick gatan åt varsitt håll. Och trots att du inte såg tänkte jag på hållningen. Över allt jag undrade fick jag inga svar. Förutom ett enda. Att du var mer nervös än jag.