Tvivlet är en pålitlig vän. Inte alltid så bra eller god, men någon man verkligen kan räkna med att den dyker upp, vad som än händer, med sin nervösa ovana att pilla sönder allt nytt man har.

Skammen är den där som ofta hänger efter och vill vara med. Den ser så ömklig och ensam ut att man inte har hjärta att köra bort den, men sedan öppnar den munnen och man önskar att man kunde stänga av. Allt man gör och tänker är fel.

Bitterheten verkar gilla att leka. Man går för sig själv och har inte sett till den på månader och så kommer den framhoppande bakifrån och ropar högt och muntert: ”TITTUT, HÄR HAR DU MIG!” Den har ingen som helst känsla för att man inte är värst glad över att återse den utan återupptar glatt ett ältande av gamla oförrätter man trodde sig vara fri ifrån.

Sorgen är lockande som en trygg och kärleksfull famn. Men den har barn som är verkliga terrorister: självömkan och missmod. De klättrar, klänger och sliter i allt de får tag i och gör en ännu mer tilltufsad än man var innan. Och sorgen bara ler milt och överseende där den sitter orörlig runt hela tillvaron.

De är en konstig samling vänner. Ju mer man försöker stöta bort dem och ignorera dem desto ivrigare blir de att stå en närmast. Retar man dem slår de tillbaka. Men om man talar i förstående ton till dem så lugnar de sig och blir riktigt hanterliga.