Jag drömde att jag hamnat i Berlin. Jag hade på något sätt hamnat tillbaka i tiden, till början av femtiotalet, några år efter andra världskrigets slut. Staden var nästan helt i ruiner. Överallt låg stora rasmassor och fallfärdiga byggnader. En del var mer välbevarade än andra. Där bodde de invånare som stannat kvar under kriget eller som nyligen återvänt. Varje dag pågick såväl rivningsarbeten som uppbyggnadsarbeten av hus. Och överallt var det också massor av kulturaktiviteter. Kriget och förstörelsen verkade ha skapat ett näst intill omättligt behov av att bearbeta det som hänt genom bl.a. musik, konst och litteratur.

Det var i en liten källare som ett gäng unga musiker satt och försökte hitta nya musikstilar och låtar. En del försökte nytolka andras låtar och överallt fanns det en oerhörd skaparglädje. Det var som om byggnaderna stod sorgsna i sin gapande tomhet medan människorna bland rasmassorna andades glädje och nyskaparanda. Och det var mitt i denna stämning, bland alla dessa experimentvilliga konstnärssjälar som jag träffade på en mycket ung Bob Dylan.

Han höll sig lite för sig själv, men fanns hela tiden i periferin och iakttog allt och alla. Om dagarna satt han uppflugen på en grushög och övade på sitt munspel eller på en gammal dammig akustisk gitarr. Alltid dinglandes lite ledigt med ena benet, med blicken mot himlen eller ned i marken. Han hade ännu inte slagit igenom med något eget material vid denna tidpunkt. Men ambitionen fanns helt klart där. Den lyste i hans bestämda blick och hans trotsiga kroppshållning.

Vid ett tillfälle kom han ned från sin grushög. Han stegade fram till mig och tittade på mig med en vaksam blick. Och utan att ens ha sagt hej till mig uttalade han följande ord som följde med mig in i vakenheten:


There is no beginning
Like the end
The only shifting
Is the shifting itself
I don´t remember the names on the stones
I do remember the name of the stone
The only way to create
Is not to..