Natten går tunga fjät , runt gård och stuva.
Kring jord som sol’n förlät,regnrusket ruva.
Då i vårt mörka tjäll, stiger en sur mamsell,
Sanka Lucia, Sanka Lucia.

Natten var blöt och skum. Nu, hörs, vi svära
i alla tysta rum; ledan förtära
Se, på vår tröskel står, någon med spikrakt hår,
Sanka Lucia, Sanka Lucia.

Mörkret skall dröja kvar, i jordens dalar.
Så att Lucia vämjeligt talar.
Dagen skall åter gry dyngsur å fy å fy
Sanka Lucia, Sanka Lucia.