En liten människa sig begav
att tänka en dag före jul
som snön den föll och natten var mörk
och månen så liten och gul

I ett fönster han såg, bland många andra
där fanns inget att fästa blickarna på
ett ensamt ansikte tittade ut
ett fiasko inför öppen ridå

En etta han visste, han bodde i en sån
likadan fast en annan adress
ett kök och fyra vita väggar
tavlor och stor tom tristess

Han höjde sin hand
till en välkomnande gest
en hand så stor och tom
och visste inte vart han skulle vända sig
när handen till svar sade kom

I soffan som var så sliten och brun
fick han glögg och en marsipangris
och i ögonen bruna han visste han såg
sin framtid på något konstigt vis

I sängen då julaftonsmorgon gryr
finns två själar utmed varandra
som i julig mirakeltid
ej mer ensamna måste vandra.