sorgefågeln flyger på himmelen,
den landar i mitt liv
den bygger sitt bo av törnar likt en krona kring mitt hår
som nattens svarta prinsessa
den skuggar mitt inre med dess breda vingar
vingarna fladdrar som lågan i ett brinnande ljus
blåser ut det av vinddraget

du fyllde mitt hjärta med kärlek,
nu skriker det av längtan och sorg
jag var ett med livet o universum
jag var ett med dig

kalla fötter i nattens svarta timma
himmelen tätnar som ett fängelse kring min ensamhet
fast
för evigt

stenmurens stenar, mitt hjärta av sten, krossad som sten, mitt stenade inre
hård, kal, kantig, vass
stenarna skär i själen, gör djupa jack i framtiden, viskar gåtfulla förtrollningar till ödet,
river upp stora klyftor av minnen,
vackra minnen
det endas som lämnas kvar är minnena av hat och olycka,
de lämnas kvar i min ensamhet

du fyllde mitt hjärta med evighet
nu vill jag inte ha det längre, jag behöver det inte längre
jag blir bara en dåre av tidens tunga gång
den sluter en slöja kring min kropp, låter mig aldrig vakna
viskar sånger för att söva mig
jag vill inte sova
jag vill vakna!
försöker skrika men det drunknar i tystheten
blir ett med vindens sus i träden, o knastret från gångvägen, där kvällspigga människor går förbi
men jag är inte där, jag är i en annan dimension
jag är fast i tomheten
fast i ensamheten
fast
för evigt

vinden blåser kallt, lindar in mig i hinnor av illusioner
tårarna blir till istappar,
glänser så transparenta som sorgefågelns skimmer,
klumpen har frusit fast i halsen
mitt hjärta fryser till is,
jag känner ingenting längre, utom kylan som tränger in i varje millimeter av min kropp

jag är inte ensam, du är här
jag vill att du ska lägga armen om mina blåfrusna axlar, få dem att sluta skälva av sorg,
blåsa liv i mina händer, smeka mina läppar med kärlek,
lägga en skyddande hand om mitt hjärta
men du tog tag i mitt hjärta o slungade det mot marken
det krossades lika lätt som sorgfågelns vinge bröts av
den dalade ner mot marken, blodröd mot den vita snön,
blodig, blödig

hjärtskärvorna av is reflekterade ljuset mot min mörka själ,
jag bländades av insikten av att en människa kunde göra så som du gjorde
skärvorna glittrade likt mina blanka ögon
lika vassa som glas
jag ställde mig på dem, vägde på fötterna, valde sida, valde väg
skulle jag slänga iväg dem utanför det ogenomskådliga påtagliga livet eller skulle jag laga det som inte gick att laga?
trasig
blodig, blödig, blödande
jag tog upp en skärva
tänkte kasta den på dig men du var borta, jag hade mig själv att skylla livets gång, jag hade valt mina egna vägar
jag kysste den, ristade in sorgens smärta i min bebislena hud, kastade den högt upp mot himmelen
den syntes inte längre
det fattades något
det skulle det alltid göra
fast
för evigt?

jag var tom
sorgen hade lämnat min själ, sorgefågeln hade lämnat sitt näste, den hade läkt sina sår
den lyfte sina vackra vingar mot himmelen
den hade inte längre någon plats i mitt hjärta
jag försökte ta tag i den, hålla kvar den, hålla om den
men det var lönlöst
jag såg dess gestalt avtecknas mot den svarta himmelen
svart som svärta o dina ögons djup
saknad
det fattades något
det skulle det alltid göra
men nu var jag inte längre fast i en fågels trånga bur
kronan av törnar hade vissnat
muren hade rasat
hinnorna av illusioner var sönderslitna
himmelen hade öppnats
dimensionerna var utsuddade
mitt hjärta var inte längre vasst som sten eller kallt som is
jag hade inga tårar i mina ögon, jag hade inga blödande sår
jag var tom
var jag något
levde jag?
var såren läkta, var minnena bortablåsta likt vinden?
jag visste inte
det fanns inga svar
jag kastade mig mot himmelen
hjärtat lätt som luft
är det här frihet?
är jag fri?
är jag fri som sorgefågeln?