Kanaliserar melankoli,
i agiterande poesi,
öppnar mina ögon för kärlek illusiv,
men jag är expressiv
så konsten blir aggressiv,
undgår att bli depressiv
genom att i ord förskjuta
känslor i metaforer spruta
istället för att fångas i en ruta
fastnar jag på ord
vid mitt tangentbord,
Stopp i min fantasis flod!

men...

här behövs inget mod
Men har ingen tålamod
så jag måste skriva,
rimma och befria
sorgen annars jag lida
och pigmentet riva
Bort från verkligheten glida
Så jag fäller tårar,
så undgår jag plåga,
som att invärtes gråta
en syrande regnskur
inom bröstkorgets mur
som fräter organens struktur
till skvalpande substans
i biokemisk obalans
så flyktar mina 21 grams
till ett ingenstans
pga mitt reciterade trams
är anden plötsligt någonstans
förförd av Belsebubs älvdans
lämnat livet i vakans
Sedan bildat allians
med vilsna själar i seans
Syns anden i tarot
bannlyst till himlavalvets, ödsliga vrå,
för att i frid förgå,
men den vill återstå
så att i lyriken evigt, återuppstå