Vet ju nu..hur stor du egentligen var..även om du va liten..skör som en fågelunge. Jag vet nu hur fantastisk du är fortfarande..även om du inte är just här. Jag önskade så då..att du skulle stannat kvar..jag skrek..slog..grät stilla..och hysteriskt..jag ville följa med dig ibland..ville inte mer. Vägen till din begravning..då..du vet när vi hämta dig i det stora otäcka bårhuset för att sedan ta på dig fina små kläder..ett försök att värma din iskalla kropp.. Försöken att göra det hela lite vackert..ge lilla dig en sista värdig stund..då när vi väl va där och vi skulle skiljas åt..när du skulle ner i den kalla jorden och jag skulle fortsätta med mitt liv..då..en stund..ville jag inte mer. Men..på något vis så gav du mig ändå kraft att fortsätta.. Och vet du..jag förstår nu..att du bara gjorde va som var tvunget just då..du lämnade plats. Jag vet att du var ämnad att födas tillsammans med någon. Ibland ska två själar uppnå något tillsammans. Din vän lämnade oss innan dig..du var tvungen att följa med. För att sedan kunna återkomma i en annan form..Tack älskade du..