När hon går så känns det som att hon lämnar mig. När hon går lämnar hon mig. Eller snarare; jag lämnas av henne när hon går. Tomhet, vakuum återstår. Det är inte det att hon går, utan det att hon går iväg, går ifrån. Hon går. Och jag står kvar. Liten. Isbit. Stum. Jag är uppsprättad. Försöker samla ihop delarna; fånga mig, fånga tankarna. Kastar mig efter, sträcker mig efter, letar efter, något, hon, perfektion, kanske.

Och hon går och hon lämnar. Och vi alla går och vi lämnar. Och när jag går så lämnar jag mig. Och det är därför jag vägrar att gå. Jag står stilla. Fastfrusen i marken. Vägrar att röra mig. Mina fötter har vuxit fast i tiden, mina händer längs vägen, mina blodådror har trasslats ihop. Jag måste klippa banden, såga av mitt huvud, byta ut hjärtat. Jag behöver en hjärttransplantation, och en helkropps operation när vi ändå håller på.
Jag försöker att gå, resa mig upp. Ett hårt grepp så att jag inte faller. Får inte tappa balansen, kontrollen. Ett steg i taget. Bara ett steg. Ett finger, en tå, ett ord som inte skaver mot tungan.
Men jag klamrar mig fast, jag vill inte släppa. Tänk om jag faller. Eller ännu värre, är för svag för att resa mig upp. Mina muskler, mitt skellett, mina ben, mina armar: har förtvinat. Jag är fastbunden, instängd, en fånge. Inspärrad i mig själv. Jag tänker, tänker, tänker. Kan inte tänka. Hör inte, är döv. Orden fastnar på tungan, bränner i halsen. Jag trampar i uttrampade skor, fäster sot i mitt ansikte och svetsar fast ord i huden för att inte glömma.

Och alla går och jag står kvar. Och det är därför jag lämnas. En borttappad vante i snöslasket. Det är ändå vår snart. Kanske hittar du mig när det blir tö. Till dess gömmer jag mig här. Kall. Stel. Stirrig. Kanske tinar solen upp även mig. Kanske orkar jag resa mig ur diket när snön har smält. Borsta bort dammet, trycka ner handtaget, öppna EXIT dörren. Om jag går. Och lämnar. Och springer ikapp våren.