Ännu kvar

ingungad i livets kärna

med en filt av tålamod runt axlarna

smakar jag värld igen

efter sjukdomstiden då jag bidat

i ett inglasat  lugn

och då dagarna var gulnande ark

som ristades fulla med frågor

tills något skalades av.

Det gav mig en droppe frihet

för när inget fanns kvar av kunde

utom tungt som uppför trappor 

kom ett hemligt fält där lien slog knut på sig själv

där mognade ax efter ax

av en dyrköpt förmåga att vänta in

en  spegels obrutna ocean

som blev till en skål i hjärtat

och öppnade mig.

Så blev jag drucken av glöden i vanlig vardag.

Tänk min oerhörda förvåning nu

över den storslaget vävda mattan värld 

där så märkliga gåtor dväljs -

bara det att gatorna ligger kvar att gå på

medan varp möter väft som stenar havets rand

då vi själva vävs till gryning

som tänjs ut i nya mönsterdjup.

innan sinnena hinner åldras

och damm samlas på vänta in.)