kastar undan haven
böljar över hans golv
sliter sönder flodvattnet
skrider mot honom

bergen krymper långsamt till grus under händerna
smular sönder stenen mellan fingrarna
blåser sakta en öken över värden

han skrattar
klappar bredvid sig på sängen
lägger huvudet på sned
"jag har ju manglat lakanen, kom och känn då..."

men tro mig
hur många gånger hon än följer dig mellan lakan
leker dina lekar
blir hon aldrig din

och om du för ett ögonblick tycker dig tro något annat
ska hon nedkalla helvetets alla plågor över dig
då hon går
pest - en feber som sliter dig i bitar
gräshoppor - skaver i ditt hjärta
grodor - de låter dig aldrig mer sova

du har henne aldrig hel



värden är bara gäst i henne