Du tände stenar i mig
tills mina dagböcker brann i trädgårdstunnan
och glöden trasade sönder gammalt 
till tunt, tunt sot.

Det var min vilja när jag hade talat ut.

Tårarna på mina kinder har också försvunnit.
Du vred dem ur mig med en näsduk mot min hud
en litet valhänt smekning där vi stod tillsammans
och sanning etsade sig ut.

Jag är en öken som fått hjälp av en välsignad konvention.

Jag är ett kärl för någon annans stora framtidstro.

För långsamt förstod du
hur jag malts sönder
av hårda nävars stenblock, deras tunga ord
tills ord inte kunde kravla sig ut  -
bara en stum vädjan.

 Då räckte du mig ett häfte och sade:

   -Skriv.

Jag grep det med darrande händer
och skrev under vad som kändes som oerhörd tid
innan jag gav det tillbaka
och viskade:

    -Läs
 
Kvar finns bara ett koncentrat -
en akt på en annan ort
med mitt namn och en namnteckning i -

en samling skuggor som skingras -

en nödvändig flykt och
sot på botten av ett nyfött liv.

Du kunde tända stenarna som malde sönder mig

till liv 

när allt det hårda som lagts på mig tungt fick brista.