Jag har sökt
den vilande punkten

Det stillastående ögat
det obeljugna

Kastat stenar och grus
mot de sovande tallar
som vinklar sitt skydd
mot den stundande stormen


Jag har krökt
det ilande rummet

I ljushastigheten
utan förflyttning

Och lämnat det sorlande
störande bruset
bäckarnas inre
förlopp

Att vrida sin vrede
mot larmande hoppet
som slamrar metallen
mot innanmätet


Jag vill vila i skuggan
av klocktornets kall
och den dova besinningens
modersfamn