jag är fast i
denna livskarusell
som jag försatt
mig i.

och jag hatar
mer än jag älskar
för det känns
så mycket enklare
då.

kanske för att
jag gått sönder så
många gånger.

och jag har fastnat
så många gånger
att jag inte vet
om jag riktigt kommit
loss än.

och jag är sjutton år
och ska vara berusad
av livet.
försöker att vända
kappan efter vinden
men den kommer
åt mig ändå.

så, visst
jag känner mig ensam,
det gör jag.
för världen är kall
mot sådana som mig.

men jag är van
att gå en annan väg
för jag får
tända lamporna
efter vägen själv
och ibland följer jag
bara stjärnorna.

men ibland
kan det vara skönt
att vara ensam
för jag har
ingen att förlora då.