Ditt röda, nedklottrade skåp,
var fyllt av blyertshjärtan.

Du gav mig dem,
varje gång jag ville gråta.
Ett papperslager av kärlek.

Du gick genom korridorerna,
trampade ned deras blickar.
Ville skydda mig,
behålla mig,
älska mig.

Suckade av vana,
höll om mig
och sa

”det löser sig”

Jag gick i dimma,
med feberfrossa i min själ.

När du såg mig gå under,
skakades din värld.
Pappershjärtan förvandlades
till stenar i ditt bröst.

Jag önskar att jag aldrig
låtit dig se mig så

sårbar.