Det är en idiotisk tanke
att du bara skulle finnas
då andra ser dig
då andra talar till dig

det är ju i dig själv
du upplever kärleken till livet
det är i dig själv
du upplever kärleken till nästan

när du paddlar din kanot
sticker ned bladet i vattnet
krossar den lugna ytan
med ditt behov av frihet

då spelar det föga roll
om någon ser dig
du har solen och vattnet
du har himlen och lugnet

ingenting behöver störa friden
inga jetplan eller motorbåtar
inga badande människor
inte ens måsars skrin

det är idioti att tro på tesen
att du bara finns om någon ser dig
som om det skulle hjälpa att spegla sig
när den som räknas till slut är du själv

många är de timmar då du svultit
då du gått ensam i glädje eller förtvivlan
då du sett världen blott genom egna ögon
till förtvivlan för ingen annan

gläd dig åt att du finns
du skapar ditt eget öde genom att finnas
där för dig själv såväl som för andra
du är attraktiv i dig själv


(efter att ha följt körslaget varenda vecka har jag nu den senaste veckan haft den där fåniga kärleksvisan av Calle Moraeus i huvudet, härligt uppsluppen musik till världens mest simpla text)