Det står en vänlig gubbe med rosor i en korg.

Han slänger dem till folk, som skojeri,

och några frågar varför och någon stannar upp

men många skyndar undrande förbi.

När skymningstiden nalkas och rosorna är slut

då står han ensam med sin tomma korg.

Och den som tittar noga skall se hans stela grin

som en grimas som skvallrar om en sorg.

Ty rosorna han offrat har varit ett försök

att bryta med en plågsam ensamhet.

Nu ligger torget öde och rosorna är slut

och han fick korgen. Ej gemensamhet.

Jag ömkar denne kille.

Ingen insåg  vad han ville.