Så om jag visade mitt rätta ansikte skulle du kunna utläsa resten av mitt liv i det och tycka en massa saker om det där ansiktet du såg.

Men är du ditt eget ansikte?
Tycker du när du ser dig i speglen att det där är just du och när folk ser ditt ansikte så är det just dej de ser och kan tycka att nu känner de dig utan och innan när de ser att det är så du ser ut?

Jag håller inte med om att man kan läsa ut så mye ur ett ansikte. Jag tycker snarare att ett ansikte lockar fram ens fördomar om hur ett ansikte skall se ut för att man skall tycka en massa positivt om det.

Om jag visade mitt ansikte så skulle du kanske tycka så mycket om det att du skulle ta reda på var jag bor och komma och ringa på och du skulle bli vän med mig genast och berika ditt liv med den som är jag.

Men tänk om jag inte ser ut som du önskar att jag skall göra. Kommer du genast att sluta läsa mina texter då? Jag tycker inte att man är sitt ansikte även om jag kan 'hålla med om' att det är det första man tittar på och ser och då bildar sig en uppfattning om den där människan.

Men som sagt, första intrycket är en sak, men redan efter några gånger man träffats och lär känna människan bakom så faller ju betydelsen av att ha sett ansiktet för första gången. Det är väl snarare hur en människa är än hur hon ser ut som är grejen?

Ja, jag är gärna litet hemlig av mig och låter texterna tala. En del här inne är övertygade om vilket kön jag tillhör och vet man det så behandlar man också människan därefter, vilket känns litet knasigt, som om det vore skillnad på kvinnor och män utöver hur deras kroppar ser ut...
...hahaha...