För en stund sedan betvivlade jag min förmåga att skriva något makabert. Sedan läste jag igenom mina dagboksinlägg. Jag hittade mig själv i det jag skrev. Jag beskrev mitt liv så perfekt att jag rös. Jag ryser fortfarande. Det fastnade i mig. Orden fastnar i mitt huvud. Jag tänker dem, högt, lågt, under, över. Jag är makaber. Mina ord är makabra. Vi är makabra.

Jag betvivlade att jag kunde skriva överhuvudtaget. Det varade inte länge, för i min dröm skrev jag något så fantastiskt att alla reste sig och applåderade. De reste sig, och deras handflator omslöts. Ut och in, andades jag. Förskräckt men samtidigt underbart förälskad i mig själv. Jag stod som på en plattform, upphöjd, åskådarna tittade förundrande. Och jag skrattade åt konsten. Att ha bevittnat detta måste ha varit höjdpunkten i en människas liv.

Mitt andra jag var åskådaren. Jag tittade på mig själv med avsky. Mitt andra jag blödde tårar av förakt. Det fanns en stund där jag hatade mig själv. Där jag såg hatet stiga i mina ögon när jag äntrade spegelrummet. Och jag fylldes av en enorm sorg när jag insåg att jag ensam var i rummet efter att ha krossat alla speglar. Krossat alla ögon, alla näsor, alla munnar och alla ord som betydde värdelöshet. Någonting som saknade mening hängde på väggen. Ett halvt hjärta, som var mitt eget. Det blödande, tickande hjärtat. Den pulserande ådran i mitt liv.

Efter att ha beskådat ett hängande hjärta begav jag mig till ett fjärran land. Mot min vilja blev jag forcerad in i en bil och jag togs långväga. De tog mig dit jag inte ville, de tog mig för tagandets skull. Inte för att de ville ha mig där, utan för att tortera mig, plåga min själ. Kanske även min kropp. Man vet aldrig med människor. Vi är sådana vilddjur. Vi skriver för skrivandets skull. Vi gråter för gråtandets skull. Vi läser för läsandets skull. Vad är det för mening med allt egentligen? Vem läser våra böcker när vi har dött? Vem torkar våra tårar när de redan torkat ut? Gråten finns alltid kvar! Inuti, där varken servetter eller näsdukar kommer in.

Under himlen ser vi alla likadana ut. Över himlen förändras vi, antingen höjs vi till en högre makt, eller så får vi gå nedåt. Fortsätta vårt helvete snäppet längre ned. Det här är skärselden, livet är en slags skärseld. Vi behöver bevittna, och känna vår egen smärta, lära känna oss själva, innan vi får gå vidare in i natten. Gå vidare. Vissa klarar det, vissa klarar det inte. De som inte klarar det, får gå nedåt. De fortsätter mot helvetets eldar, de fega själar som inte utstått mer än några år här på jorden. Men någon kan lägga en förståendets hand på din axel, och vända dig tillbaka på rätt väg igen. Den någon är du. Ditt andra jag.