Jag har analyserat mig själv för länge känns det som. Jag är nu både offret och förövaren. Jag är slagpåsen, och jag är näven som slår. Jag är missbrukaren och jag är langaren, pillret. Allt som krävs är ju att ta tag i sig själv, sitt liv. Försöka att inte se genom fingrar, rader av tänder och de där små sakerna i livet som bara gör det..värt att leva. Var tog sakerna vägen? Är det bara jag kvar, undrar jag. För det känns minsann så när ens hjärta slutat gå och när knogarna i väggen aldrig slutar slå. De bara slutar inte slå. Och ibland är jag väggen, ibland är jag marken jag går på. Nej, oftast är jag marken som alla går på. Dörrmattan, de trasiga skorna och de skitiga sandalerna. Mot mitt ansikte, min kind. De smutsar ned mig, ser ned på mig. Trampar på mig. De slutar aldrig gå.

Men så har jag även funderat på min fysiska hälsa. Hur den har förändrats sen jag verkligen gick ned mig själv. Eller, ned i mig själv kanske. För så här analyserande har jag nog aldrig varit. Jag har verkligen grävt mig ned i mig själv, gått ned på djupet. Den har förändrats, min hälsa. Jag väger mer än förut, rör mig långsammare, har ondare och jag är mer misslyckad. Jag skriver mer, och jag skriver bättre. Men det spelar ingen roll när man ligger där på sin dödsbädd med ärendet i sin hand. Resultatet av allt tröstätande. Resultatet av att alltid ligga ensam i sängen. Ätandes? Tittandes på film. Att drömma sig bort har aldrig kostat något. Men för mig kostar det allt för mycket.

Ibland vill jag bara ha min rygg smekt av någon. Speciellt vid soluppgången. Speciellt vid solnedgången.