Du försöker hela tiden dra dig undan.

Säga ord som inte går att säga.

Försöker med dumma undanflykter.

Och jag har undrat,

om du verkligen är lika tuff som du anser dig vara.

Och jag har kommit fram till att du omöjligt är det.

Och det vet du också.

Innerst inne.

Du vågar inte säga det rakt ut.

Du gömmer orden i tystnad, och är bara ignorant.

Du sveper in hela situationen i rosa sammet.

Men när jag väl får orden ur dig, så skär du upp hela mig.

Värre än en kniv som sakta trycks rakt in i mig.

Du hugger mig i ryggen. Hela tiden.

Jag tror hela tiden att jag har en chans,

att jag verkligen kan lita på att du verkligen menar

att du faktiskt bryr dig om mig.

Att du faktiskt gillar mig.

Men sen krossar du spegel efter spegel.

Och varje gång är det jag som blöder.

Varje gång är det jag som brinner.

Jag hatar dig, men jag älskar dig.

Jag vill inte veta av dig, men jag saknar dig.

Inte det nya du. Det kan jag helst klara mig utan.

Det nya du är som alla andra.

Det nya du är som alla som tror att det är coolt

att trycka ner de svaga,

även fast man vet att man inte blir starkare själv.

Men det gamla du.

Den som brydde sig. Den som verkligen fanns där.

Den som ville det bästa för alla.

Den beskyddande.

Den som inte dömde någon.

Den som faktiskt kunde resonera normalt.

Den jag kände att jag hörde hemma hos.

Den som inte svepte in allt i lögner.

Vart tog du vägen?

Var det jag, eller allt annat som steg dig åt huvudet?

Jag är rädd.

Känner skuld.

Var det jag som skapade detta monster?

Var det jag som gjorde en demon av en ängel?

Är det mitt fel att du förändrades?

Jag vill bara spola tillbaka tiden,

samtidigt som jag bara vill glömma.

Jag hatar dig med ett iskallt hat.

Och samtidigt älskar jag dig.

Varför är det så?

Jag ångrar det jag gjorde mot dig.

Jag ångrar alla de gånger jag sårat dig.

Jag kommer säkert brinna i helvetet för det.

Men du ska veta att du har sårat mig ett par gånger också.

Men det här,

det här slår allt.

Men jag antar att jag förtjänar det.

Jag antar att det är så det ska vara.

Men säg mig...


Om jag inte kan leva med dig,

och inte heller utan dig...









...Hur ska jag då kunna leva?