Mitt i det idylliska
bland gärsgårdar
stenmurar och hagar
ligger han död i gräset

Fast det är inte han
bara en stel kropp
inga skratt inget leende
Tomten är spårlöst försvunnen

I ett mörkt hål i den mörka skogen
begraver jag vad som var min vän
När jag täcker kroppen med jord
känner jag förtvivlan krypa sig på

En tår faller längs min kind

Jag går ner på knä
och reciterar en bön

Ӂh, Universum,
allt som är rätt för er
är rätt för mig

Ingenting är för tidigt,
ingenting är för sent
om det kommer i rätt tid för er

Allt era årstider
för med sig
är frukt för mig

Åh, Natur,
allting hästammar från er
I er åtefinns alla
och till er återkommer allt”

Jag reser mig upp övertygad
om att jag bara har återställt ett lån

Tåren torkar