Kan ni höra ropet på rättvisa?

Det ljuder över hela vår värld.

All denna vanmakt, desperation och hopplöshet över allt maktmissbruk och alla orättvisor.

Har vi kapaciteten och resurserna för att ställa allt till rätta?!

Mer än nog!

Varför vansköts och vilseleds våra barn?

Varför utnyttjas och misshandlas våra kvinnor?

Varför mördas och kuvas våra män?

När tar allt lidande slut?

När har de som hungrar efter makt, pengar och sex mättat sin glupska aptit?

Många är vi som vill lyfta våra svärd till kamp och agera jury, domare och bödel.

Det vore det enda rätta att de alla orättfärdiga betalar till sista öret.

Rättvisa utan nåd!!!

Jag skriker tills halsen domnar bort, lungorna dunkar av smärta och ögonen bränner av tårar som rinner ursinnigt ner för mitt ansikte.

Mina knutna nävar skakar efter slagen mot den obarmhärtigt stängda dörren.

Insikten vrålar i mitt förvirrade sinne... det går inte att komma in här!

I allt mitt självrättfärdiga vrålande över orättvisorna behöver jag bli smärtsamt påmind om min dubbelmoral och egna delaktighet i min omvärlds tillstånd.

Jag behöver väckas för att se blodet som rinner längs mina egna fingrar.

Det räcker med att fråga mig själv vart produkterna, som jag i min frenesi konsumerar, kommer ifrån och hur de produceras.

Av vem de tillverkas och vilket pris dessa människor måste betala för min välfärd och bekvämlighet.

I denna stund vänds mitt rop på rättvisa till ett rop om nåd.

Jag inser nu att om rättvisa skulle skipas efter principen att betala öga för öga så skulle ingen gå fri.

Inte en endaste, inte ens jag i min självrättfärdighet.

Där jag står kommer Guds lugna ord till mig som en mild sommarbris, att allt jag behöver är just och endast Hans nåd.