Jag stänger mig själv ute, i regnet. Han går på tå runt mitt lidande och brister ut i gråt varje gång en förträngd tanke dyker upp i hans huvud. Med ord doppade i guld smeker jag hans själ. Jag försöker lindra det som ej lindras kan. Medan jag har stängt mig själv ute öppnar jag min värld för honom. Det behövs. Det är han som ser mina ansträngningar för överlevnad. Och nu lever vi. Tillsammans, åtskilda. Det finns ingenting vackrare. Jag hör hans röst i telefonen innan jag somnar. Jag ser hans ord på skärmen innan jag går till skolan. Vi lever visst med varandra. Bara inte i samma stad.