När jag vandrade de ändlösa stegen ifrån dig
var astfalten blank av regn
flaskor, skärvor och löv låg längs vägen
och rännstenarna var fyllda av avsky
så jag tänkte

att den här staden vilar på tragedier.

Att husen är byggda på en grund av slentrian,
av den där sorten som inte faller
och att elektricitet är energi ur våra sorgesamma hjärtan
och att ingenting betyder någonting i gruset
så jag sänkte min blick

för att blinka regnet ut ögonen.

Sundsvall,
spökstad,
tomma, kalla hjärtan
så många tårar som runnit i din smutsiga å
så många liv som kommit och gått

som bevittnats av intetsägande fönsterglasögon.

Någonstans spelas Louis Armstrong
i stenstadens hårda stadskärna
ensamma trumpettoner ekar mellan fuktiga väggar,
och mina ensamma fotsteg
slår i takt

är det slagen av evighet jag hör över kullerstensgatan?

Människor som lever sina ensamma liv
till tonerna av hammarslag från bukten
som längtar efter det där som kallas "frid"
med stenar under fötterna
och stenar i sina ensamma hjärtan

O spökstad, dina slavar har sten i ögonen.

För Sundsvall vilar på evig tystnad
minnen som inte ens eld kunde bränna
och människorna vandrar längs upptrampade stigar
vandrar, i tom elegi och ovisshet,
i kompromisslös apati och hunger efter liv

söker vi vägar ut ur ditt stenhårda cityhjärta.

Men jag lyfte blicken från marken och fortsatte gå
fortsatte eka på ditt våta cementgolv
och höjde mitt huvud över stenarnas tystnad
försökte slita mig ur din hårda apati
och jag vill stå på sidan och se hur det ryker

när stenarna faller till grus, damm och aska.